"Vi arbetade sjutton timmar per dygn"

Av Johan von Schreebs solbränna att döma skulle man kunna tro att han varit på semester, men i själva verket är det något helt annat han upplevt. Han har precis kommit tillbaka från det jordbävningsdrabbade Haiti, där han arbetat som kirurg för Läkare Utan Gränser. 

– Det var tryckande hett, fuktigt och det luktade fruktansvärt. När vi först kom fram låg det döda kroppar överallt och människor bodde längs vägarna med bara tygstycken som tak utan varken mat eller vatten.

Haiti är ett av världens fattigaste länder och Läkare Utan Gränser har varit på plats i landet sedan 1991. Redan innan jordbävningen i januari hade organisationen hand om flera sjukhus i huvudstaden Port-au-Prince.

– Det var ju redan innan ett land på gränsen till ruiner med stora slummiljöer där folk levde på varandra under otroligt dåliga förhållanden…och så kommer det här ovanpå alltihopa. I slummen så hade ju folk bara tagit några tegelstenar och staplat på varandra med lite cement emellan. Allt föll ju som korthus. Nu är det bara stora högar av betong och sand överallt och det kryllar av folk som inte har någonstans att ta vägen, berättar Johan.

Nyheten om jordbävningen i Haiti hamnade snabbt på förstasidorna världen över. Johan von Schreeb och hans team var några av de första på plats och ställdes inför ett skriande behov.

– Vi kom dit fem, sex dagar efter katastrofen och möttes av massor med folk som låg och väntade med öppna skador. Då ställs man inför svåra val. Att amputera tio i stället för att sy ihop en buk. Klarar man inte det ska man inte åka.

En enorm hjälpinsats

Hjälpinsatserna från omvärlden har varit enorm. Drygt en månad efter jordbävningen har Läkare Utan Gränser nära 2000 personer på plats. Arbetsbördan är tung med långa arbetspass.

– Jag gick upp vid sex och drog igång vid sju. Det var ungefär trettio, fyrtio operationer per dag och det rullade på tills tio på kvällen. Ibland hade vi inget gips, inget dropp eller mediciner men man var tvungen att anpassa sig efter omständigheterna. Att jobba sexton, sjutton timmar per dygn var inte ovanligt.

– Samtidigt som jag befann mig mitt i det, var det svårt att överblicka det enorma behovet och den enorma hjälpinsatsen. Där vi har varit har vi inte fått någon information utifrån så jag vet inte ens vad man gjort för bedömningar över hur många som dött.

Den senaste siffran över omkomna i Haiti är 230 000, enligt landets kommunikationsminister Marie-Laurence Jocelyn Lassègue. En siffra som väntas växa. När han får höra siffran 200 000 döda grimaserar Johan.

– Ja, fy fan.

Mitt i intervjun kommer en kollega till Johan in för att säga hej då. De arbetade tillsammans i Haiti, han som logistiker och Johan som kirurg. Avskedskramen blir lång. Längre än vanligt och avslöjar väl kanske det starka band som knutits mellan två människor under ett par helvetiska veckor.

– Det vi kunnat göra är tack vare alla de människor som åkt. Läkare utan gränser är ju inget som händer av sig självt, det är ju människorna som jobbar med det, som finns på plats, som gör arbetet möjligt, säger Johan efteråt.

På väg hem

Att skifta verklighet, från ett hemmavant Sverige till ett Haiti bortom katastrofens rand är inte enkelt. Det är inte bara det fysiska arbetet som tynger utan även alla intryck, hjälpen som man vill ge men som inte räcker. Efter tre veckor var det dags för Johan att åka hem. Att äntligen få vila ut.

– Jag träffade mina barn och min fru när jag kom hem, det var det viktigaste. Få ta en varm dusch och sova i en säng. Prata av sig förstås. Det har jag inte haft tid med. Det är först när man kommer hem som man undrar vad man hållit på med.

Jag frågar honom om det är något speciellt han minns. Något han kommer att bära med sig efter Haiti. Och visst finns det många öden att minnas. Barnet med navelsträngen runt halsen som förlöstes i sista sekund med kejsarsnitt. Eller fembarnspappan som kom in med en hjärnblödning efter att ha fallit från ett tak. Där det varken fanns plats eller utrustning att ta hand om honom. Hur han sakta försvann bort medan familjen satt runt omkring med händerna på hans bröst och kände de sista andetagen. Många och gripande öden men mitt i allt finns det hopp.

– Det kom in en tioårig pojke som var jättesjuk. Han hade buksmärtor och mamman var i tårar. Vi kunde konstatera att han hade en bukhinneinflammation. Jag fick då förklara att risken var väldigt stor att han skulle dö men att vi kunde prova att operera.
 
– Det visade sig att tjocktarmen hade spruckit så vi fick ta bort en del av den och lägga en påse på magen. Jag trodde aldrig han skulle överleva men precis innan jag skulle åka så tog vi bort stygnen och han kunde åka hem samma dag. När något sådant händer så behöver man inget tack, man känner bara att det finns där.