Hoppa till huvudinnehåll
En man med ett amputerat ben tar sig ner för en trasig trappa med hjälp av kryckor.
Foto: Giles Duley
Mohamad, som blev skottskadad i ena benet och efter ett flertal operationer valde att genomgå en amputation, i Gaza, Palestina.

Ett enkelt val, och flera svåra...

Det är december 1993 och jag är på väg till Läkare Utan Gränsers nyöppnade kontor i Stockholm. Med mig har jag en nybakad kanelkrans och ett nyupptäckt engagemang. Jag har precis gjort valet att stödja en organisation som jag brinner för än i dag, snart 30 år senare.

Jag heter Lena och år 1993 väljer jag att bli precis som du: en givare till Läkare Utan Gränser.

För alla människor, även för dig och mig, är livet fullt av beslut. Mitt beslut att bli givare till Läkare Utan Gränser var genomtänkt. Respekten jag känner för de läkare och sjuksköterskor som väljer att jobba i konfliktzoner var avgörande och gjorde till slut att valet blev enkelt.

Våra patienter, däremot, har ofta tvingats göra många svåra och livsavgörande val. Detsamma gäller våra lokala medarbetare.

I det här brevet vill jag dela några av deras berättelser, som gripit mig mycket. Rebecca som behövde fly sitt hemland, Maritza som efter ett tragiskt patientöde började jobba hos oss, och Mohamad som tillsammans med vårdpersonalen beslutade att amputera ett ben.

Jag skriver våra patienter och våra medarbetare för att jag vet att utan givare som du och jag skulle Läkare Utan Gränser inte kunna arbeta. Tack för att du fortsätter bidra till vår organisation!

Varma hälsningar, Lena Torbjörnson

Närbild på äldre kvinna med blont hår.
Lena Torbjörnson
Din gåva hjälper oss att hjälpa. Var med och rädda liv.
Ge en gåva
En man med ett amputerat ben sitter på en stol. Bredvid står hans son.
Foto: Giles Duley/Läkare Utan Gränser
Mohamad med sin dotter Gaza, Palestina.Gaza, Palestina.

Mohamads val:

Att amputera sitt ben

I Gaza är amputation förknippat med stigma. Det ses ofta som ett misslyckande och vissa, framför allt unga män, vägrar att bli amputerade. Trots detta tog Mohamad det svåra beslutet att genomgå en amputation när hans läkare rekommenderade det.Det var 2018, när han sprang för att rädda sin skottskadade son – som deltagit i protester vid gränsen till Israel – som han blev svårt skottskadad i ena benet. Trots att han genomgick ett flertal operationer kunde han inte gå och hade väldigt ont. Efter amputationen försvann all smärta.

”Den största anledningen till att jag till slut vågade amputera benet var stöttningen jag fick från min fru”, säger Mohamad.

En kvinna sitter med ryggen vänd mot kamera ombord på ett fartyg.
Foto: Loréne Giorgis/Läkare Utan Gränser
*Rebeccas namn har ändrats för att garantera anonymitet.att garantera anonymitet.

Rebeccas* val:

Att ge sig av mot europa för att återförenas med sin man. Trots alla faror på vägen.

"Jag kommer från Ghana. Min man är i Tyskland och väntar på att jag ska återförenas med honom.

Det tog mig mer än elva månader att nå Europa. När jag valde att lämna mitt hemland trodde jag att resan skulle ta max tre veckor.

Under mitt första försök att korsa Medelhavet var vi till havs i två dagar innan den libyska kustbevakningen hittade oss. Vi sattes i fängelse. Jag var rädd. Det enda sättet att ta sig från fängelset var genom att betala. Det visste min man och lyckades göra en överföring.

Jag tog mig till ett skyddat boende där jag tillbringade julen. Ensam, utan min familj.

I april försökte vi korsa havet för andra gången. Två människor dog i båten. Den tredje gången var vi på havet i 15 timmar innan vi blev räddade. Jag somnade och vaknade av att människorna runt omkring mig skrek ’Lampedusa!’ De blev alldeles till sig när de såg Läkare Utan Gränsers räddningsfartyg Geo Barents. Jag blev så glad.

När jag valde att göra resan visste jag inget om fängelset,jag visste ingenting. Min man uppmuntrade mig att åka, han sa: ’ingenting kommer att hända dig, kom hit’. Jag bad till Gud åtminstone i 100 timmar och sa till Gud: ’låt mig inte dö’.

En kvinna står med armarna i kors.
Foto: Veronica Raervelo/Läkare Utan Gränser
Martiza, läkare i Venezuela

Maritzas val:

Att börja jobba för Läkare Utan Gränser

Mitt första jobb som läkare var på lands-bygden i södra delen av Venezuela. Jag var den enda läkaren där när malaria-utbrottet skedde. Jag kommer från huvudstaden Caracas där klimatet är helt annorlunda, så jag hade inte så mycket erfarenhet av sjukdomar som är vanligare i tropiskt klimat.

En ung kvinna kom in till kliniken med hög feber. Det visade sig att hon led av allvarlig malaria, ett farligt tillstånd. Hon behövde intensivvård men jag hade inte resurserna som krävdes för att vårda henne.

Efter en lång och svår natt lyckades jag till slut fixa transport till ett sjukhus. Då var klockan tre på morgonen. Trots att ambulansen körde så fort den bara kunde på de guppiga vägarna i beckmörkret hann den inte fram i tid. Den unga kvinnan klarade sig inte.

Det fallet förändrade mitt liv. Fram till dess hade min karriär varit tydligt utmålad. Jag skulle vidareutbilda mig till kirurg.

Men jag visste att om den här kvinnan hade haft bättre tillgång till sjukvård så hade hon kanske levt idag. Jag kunde inte sluta tänka på det. Så jag gjorde ett nytt val. Jag bestämde mig för att jobba med att öka tillgången till sjukvård på platser där det inte är en självklarhet.

Så efter mitt år på landsbygden fortsatte jag att jobba med urfolk. Till slut fick jag jobb hos Läkare Utan Gränser inom ett projekt som fokuserade på malariavård och mödravård.

En operationssal där en patient förbereds för operation.

Svåra tider, enkelt val

Krig, kriser och katastrofer avlöser varandra. Det kan kännas överväldigande. Men mitt i allt det svåra finns något enkelt: valet att agera. Tillsammans med dig ger vi sjukvård och humanitärt stöd till dem som behöver det mest.
Bli månadsgivare