Hoppa till huvudinnehåll

Frågor och svar om vårt arbete på Medelhavet

Varför har vi sök- och räddningsfartyg på Medelhavet? Samarbetar vi med smugglare, och vilka lagar gäller egentligen till havs? Här svarar vi på några frågor om arbetet på Medelhavet.

Varför arbetar Läkare Utan Gränser på Medelhavet?

Läkare Utan Gränser beslutade 2015 att starta räddningsinsatser eftersom människor som flyr från krig och fattigdom riskerade att dö till havs. Som humanitär organisation och individer kan vi inte stå på stranden och se på när tusentals män, kvinnor och barn drunknar. 

Från januari till slutet av juli i år har nästan 10 000 människor försökt korsa centrala Medelhavet för att undkomma farorna i Libyen. Tusentals har stoppats och förts tillbaka till Libyen där de låses in i förvar under omänskliga förhållanden. Under samma period har över 570 män, kvinnor och barn drunknat på centrala Medelhavet. Detta är bara de dödsfall som har dokumenterats av den Internationella organisationen för migration, IOM. 

Sök- och räddningsbåtar är inte en långsiktig lösning på problemet – för att undvika dödsfall till havs och i Libyen behövs andra, säkra alternativ för flyktingar, asylsökande och migranter som vill ta sig från Libyen. Så länge detta saknas kommer människor i desperation fortsätta stiga ombord på de sjöodugliga båtarna. Och så länge människor fortsätter att dö behövs vår räddningsinsats på Medelhavet.   

Efter att ha tvingats avsluta arbetet ombord på fartyget Aquarius i slutet av 2018 har vi nu ett nytt fartyg tillsammans med organisationen SOS MEDITERRANEE som ska bedriva sök- och räddningsarbete på centrala Medelhavet med start i början av augusti.

Var genomför ni räddningarna?

Alla räddningar sker på internationellt vatten på centrala Medelhavet mellan Libyen, Malta och Italien där majoriteten av nödsituationerna inträffar. Vi patrullerar normalt mellan 24–40 sjömil från den libyska kusten. 

Hur genomförs en räddning?

Räddningsinsatserna kan gå till på olika sätt. Varje fartyg som anträffar eller får anrop om personer i nöd är skyldiga enligt lag att genast komma till undsättning. 

Sedan juni 2018 är det Libyens sjöräddningscentral som är ansvarig för sök- och räddningszonen som sträcker sig ca 85 sjömil ut från Tripoli. Världens hav är uppdelade i sådana zoner och varje zon har en ansvarig myndighet. Det är den ansvariga myndigheten som koordinerar och ger direktiv till fartyg som medverkar i en räddningsinsats. Fram till juni 2018 var Italiens sjöräddningscentral ansvarig för att koordinera räddningarna i området och det var de som tilldelade en hamn för fartyg med räddade människor ombord. 

Ombord på Ocean Viking är det SOS MEDITERRANEE som leder räddningsarbetet. Läkare Utan Gränser har erfarna medicinska team som består av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor samt icke-medicinsk personal (logistiker, kommunikationspersonal, koordinator, ansvarig för humanitära frågor samt en kulturtolk som hjälper till att kommunicera med människorna som räddats samt identifierar särskilt utsatta individer).

Vilka lagar och regler är det som gäller på havet?

De tre viktigaste internationella konventionerna om sjöräddning är:

  • Havsrättskonventionen
  • SAR-konventionen (”Hamburgkonventionen”) och
  • Den internationella konventionen för säkerheten för människoliv till havs (”SOLAS”)


Havsrätten uppställer en skyldighet att rädda den som är i sjönöd. Denna skyldighet gäller oavsett de nödställdas nationalitet eller omständigheterna under vilka de påträffas till sjöss. Kuststater är skyldiga att ha en ändamålsenlig och effektiv sjöräddningstjänst samt att, när omständigheterna så kräver, samarbeta med grannstater.

Vidare ska kuststaten se till att räddade personer sätts i land och tas till en säker plats. 

Vart för ni dem som räddas?

Internationell lagstiftning säger att personer som räddats till havs ska föras till en säker plats. Detta har tolkats av UNHCR, EU-kommissionen och IMO som närmaste säkra hamn. Libyen kan i dagsläget inte ses som en sådan säker plats. 

Vår främsta prioritet är hälsa och välmående för dem som har räddats ombord vårt fartyg. Det är inte vi som bestämmer var människor ska landsättas men vi kommer att söka landstigning i den närmaste säkra hamnen. 

Varför kör ni inte tillbaka människorna till Libyen?

Internationell rätt säger klart och tydligt att människor som räddats till sjöss måste föras till en säker plats – detta har tolkats av UNHCR, EU-kommissionen och IMO som närmaste säkra hamn - och en räddning kan inte betraktas som avslutad förrän detta sker.  

Libyen är ett land i sönderfall efter år av konflikter och strider. Dessutom är det både en destination och en transitplats för hundratusentals migranter och flyktingar. I de pågående striderna i Tripoli har flyktingförvar hamnat i korselden, beskjutits och till och med bombats med många civila dödsoffer som följd. 

Många av de människor som vi har räddat berättar också fasansfulla berättelser om våld, tortyr, utpressning, sexuellt våld och tvångsarbete i Libyen, samt godtyckligt kvarhållande under omänskliga förhållanden. De mardrömslika förhållandena för migranter, flyktingar och asylsökande i landet är väldokumenterade, bland andra av FN. Under INGEN omständighet bör flyktingar, asylsökande och migranter föras tillbaka till Libyen. 

Om människor inte kan föras tillbaka till Libyen, varför inte Tunisien eller något annat land i Nordafrika?  

En räddning till sjöss är inte avslutad förrän alla ombord har nått en säker plats. Detta betyder en plats där de överlevandes liv inte hotas, där deras grundläggande mänskliga behov kan tillgodoses och från vilket transport kan ske till deras nästa destination eller slutdestination.  

För att bedöma om en plats kan betraktas som säker vid landstigning kommer Läkare Utan Gränser att ta hänsyn till vägledning från UNHCR och andra FN-organ och överväga ett antal kriterier, såsom: 

-    Huruvida det finns ett fungerande asylsystem 
-    Risken för obligatorisk tvångsinternering av migranter, flyktingar och asylsökande och risk för frihetsberövande på obestämd tid 
-    Rättsliga garantier, såsom möjlighet att ifrågasätta frihetsberövandet 
-    Förhållanden för personer som hålls frihetsberövade 
-    Risk för tortyr och annan misshandel, samt risk för livet 
-    Risk för andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter (såsom godtycklig utvisning osv.) 

Såvitt vi vet uppfyller för närvarande Tunisien och andra nordafrikanska länder inte dessa minimikrav.  

Vem genomför räddningar på Medelhavet?

Varje fartyg som anträffar eller får anrop om personer i nöd är skyldiga att genast komma till undsättning. Om en båt befinner sig i sjönöd i vattnen som sträcker sig omkring 85 sjömil norr om Tripoli, koordineras räddningsinsatserna av Libyens sjöräddningscentral (JRCC). 

Internationell havsrätt säger att fartyg är skyldiga att rädda den som är i sjönöd. Om inte vi var på plats skulle andra fartyg, som inte har specialkompetens inom sjöräddning, uppmanas att undsätta båtar i nöd.

Samarbetar Läkare Utan Gränser med smugglare?

Absolut inte. Den första kontakt som våra sök- och räddningsteam har med människor i nöd är alltid när vi ser båten med blotta ögat. Vi har aldrig haft kontakt med människor innan dess och vi har aldrig kontakt med smugglare. 

Men bidrar ni inte direkt till smugglarnas affärsverksamhet när ni räddar människor som de medvetet har placerat i sjöodugliga båtar?

Flyktingbåtar på Medelhavet och tillhörande smugglarnätverk har funnits långt innan Läkare Utan Gränser och andra hjälporganisationer påbörjade sina räddningsinsatser. Hjälporganisationer har alltid stått för en mindre del av räddningarna på Medelhavet. De flesta genomförs av militära fartyg och kustbevakningen. 

Smugglarnätverken gynnas snarare av det faktum att andra säkra och lagliga alternativ för människor att komma ifrån Libyen saknas. Oavsett omfattningen av humanitära räddningsinsatser till havs har båtarna med migranter och flyktingar fortsatt att komma. Våld, utpressning, godtyckligt fängslande och andra övergrepp som migranter, flyktingar och asylsökande utsätts för i Libyen tvingar dem att försöka sig på den farliga resan. 

Humanitära insatser för att rädda liv på Medelhavet är inte orsaken till den pågående krisen utan ett humant sätt att svara på den. Sedan konflikten i Tripoli började i april har Läkare Utan Gränser, FN och andra organisationer krävt att utsatta flyktingar och migranter ska evakueras ut ur Libyen. Men i början av juli hade fyra gånger så många förts tillbaka till Libyen av kustbevakningen än som hade evakuerats. 

Vilka är det som räddas till havs?

Under de år vi har bedrivit räddningsinsatser har vi räddat människor från över 35 olika länder. Många är extra utsatta (ensamma barn, gravida kvinnor, människor med rörelsehinder, tortyroffer etc) och i behov av internationellt skydd.

2018 så var 81 procent män och 19 procent kvinnor. 23 procent av alla som räddats var under 18 år.

Varför ger sig människor ut på den farliga resan?

De människor som vi har räddat berättar ofta att de inte hade något annat val än att försöka sig på den livsfarliga resan över havet till Europa. De berättar att de har flytt från våld, krig, förföljelse eller lämnat en tillvaro i extrem fattigdom i sina hemländer. Oavsett deras ursprung och motiv för att försöka nå Europa har nästan alla som räddas i centrala Medelhavet passerat genom Libyen. Där har många av dem utsatts för extremt våld och en brutal exploatering, inklusive sexuellt våld, tvångsarbete och att människor hålls fängslade i förvar eller fångläger. Och för många som har tagit sig genom Saharaöknen och överlevt helvetet i Libyen finns det oftast ingen väg tillbaka och den riskfyllda resan över havet är deras enda utväg.

Är de verkligen flyktingar?

Som medicinsk humanitär organisation är det inte vår roll att avgöra människors skyddsbehov eller bedöma deras asylskäl. Bara regeringar och FN:s flyktingkommissariat UNHCR har laglig rätt att göra den bedömningen.  När vi landsätter människor tas de emot av statliga myndigheter som kan starta den processen. Vår räddningsinsats till havs har som enda mål att rädda de som riskerar att drunkna, ge dem medicinsk och humanitär hjälp samt föra dem till en säker plats. 

Den stora majoriteten av flyktingar i världen söker skydd i sin egen region. Bara ett av de länderna som tar emot flest flyktingar enligt FN:s flyktingorgan UNHCR – Turkiet, Pakistan, Uganda, Sudan och Tyskland – ligger Europa. Europa har bara tagit emot en liten andel av världens flyktingar – 80 procent av dem befinner sig i låg- och medelinkomstländer, ofta nära hemlandet.

Hur mycket kostar det för er att driva fartyget Ocean Viking? 

Kostnaderna för fartyget Ocean Viking delas lika mellan organisationerna SOS MEDITERRANEE och Läkare Utan Gränser. Eftersom vi nyligen inledde insatsen är det ännu inte möjligt att ge några exakta siffror för kostnaderna.  

Vår budget för detta projekt är 1,8 miljoner euro. Detta inkluderar allt, såsom kostnader för underhåll, medicinska artiklar, livsmedel, bränsle, personal och besättning samt avfallshantering. Budgeten för att driva Ocean Viking i år motsvarar cirka 0,14% av de pengar som Läkare Utan Gränser spenderade i över 70 projekt runt om i världen 2018.