Fler än 100 000 människor lever i extremt otrygga förhållanden omkring Goma. Sedan i mitten av november har strider mellan regeringsstyrkor och rebellgruppen M23 resulterat i att massor av människor flytt sina hem. Befolkningen i Norra Kivu är på ständig flykt och har tvingats vänja sig vid våldsamheterna som pågått i nästan 20 år.
En folkhop delar sig när vårt fordon närmar sig och sluter sig igen när vi passerar. Det är matutdelningsdag i Mugunga III-lägret. Hela befolkningen i lägret verkar ha samlats på en och samma plats.
En grupp människor står vid sidan av, där en gränd kröker sig, och tittar på livet och rörelsen vid ingången till lägret.
– Mitt område har redan fått sina matransoner, men allt blev stulet, säger en av dem.
Två dagar tidigare, dagen efter att ransonerna delades ut i det område i lägret där Venatie bor, plundrade beväpnade män lägret mitt i natten.
– Klockan var 11. Männen tvingade sig in i tälten och tog allting - filtar, mat, kastruller. De tog allt de hittade, säger Venatie.
Sonen föll under flykten
Charline är ansvarig för lägret. Hon är överhopad. Alla behöver hennes hjälp. Men hon tar hand om lägret och dess problem med oförminskad energi.
– Befolkningen mer än fördubblades inom bara några få dagar. Det är väldigt komplicerat att ta hand om allt men jag kämpar för att försvara våra intressen därför att jag, liksom alla andra här, vet hur det är att tvingas på flykt och uppleva våld och lidande, säger hon.
Medan rebellerna avancerade mot Goma tvingades människor, som redan var i Kanyaruchina-lägret efter M23:s attack i juli mot Rutshuru, flytta till lägren väster om Goma. Några stannade kvar, de visste inte var de skulle ta vägen. Men när de såg de första soldaterna anlända, med en högtalare monterad på en lastbil som rådde dem att fly till Mugunga-lägret, måste de bestämma sig.
De flydde så snabbt att en kvinna inte kunde stanna och ta hand om sin son som fallit på vägen. Hon hann bara plocka upp honom och fortsätta bort. När hon kom till Mugunga III-lägrets klinik flera dagar senare, var hans överläpp fortfarande svullen och hans tänder skadade.
– Han föll när vi flydde. Jag hade knappt tid att ta upp honom och fortsätta springa, säger hon.
"Jag har ingenting här"
Flackandet mellan lägren gör att fler än 100 000 människor lever i extremt otrygga förhållanden.
– När rebellerna kom, flydde jag med de andra. Det gick så snabbt att jag inte kunde ta någonting med mig. Jag har ingenting här, inte ens ett tält, förklarar Béatrice, en 22-åring som är ensam i lägret med sitt lilla barn.
Hjälpen organiseras i lägren i Goma, men den är fortfarande inte tillräcklig. Matutdelningen är begränsad för att undvika att förlänga och utöka en redan kronisk situation.
– För att övertyga människor att flytta hem ger vi dem matransoner för tre dagar, säger en anställd för World Food Programme (WFP).
Den här strategin kan ifrågasättas, med tanke på att de få som tar risken att återvända hem inte kan vara säkra på att kunna komma tillbaka till sina hus eller fält. Ofta har gästfamiljer bosatt sig där - även de drabbade av våldsamheterna - och levnadsförhållandena är knappast bättre där.
Vi arbetar i fem läger omkring Goma, ger medicinsk vård till befolkningar som tvingats ifrån sina hem och behandlar undernäring och kolera. I några av lägren har vi också vaccinerat mot mässling. Teamen behandlar även dem som drabbats av sexuellt våld och erbjuder genom mobila kliniker vård till dem som har återvänt hem.
Utöver medicinska aktiviteter distribuerar vi vatten och enklare varor och bygger och återställer kliniker. Men behoven är fortfarande stora, särskilt mat, skydd och redskap för det dagliga livet behövs.
