Mer än två decennier har gått sedan folkmordet i Rwanda. Bland dem som överlevde fanns flera unga människor som senare började jobba som våra fältarbetare. Som apotekaren Dominique Mukunzi.
Den 7 april 1994 bevittnade vår personal hur våldet slog klorna i huvudstaden Kigali. Det här var de första dagarna av vad som skulle bli känt som det rwandiska folkmordet, där uppskattningsvis 800 000 människor dödades under cirka 100 dagar, även vår personal.
Krisen sträckte sig också utanför landets gränser och tvingade människor att fly till grannländer som Uganda och Burundi. Flera överlevare började senare arbeta för Läkare Utan Gränser.
Dominique Mukunzi lärde känna Läkare Utan Gränser som en organisation som ger sjukvård och hjälp till människor som flytt undan våldet. Det inspirerade och motiverade henne att utbilda sig till apotekare, och idag är han en del av vårt team.
Så här minns Dominique folkmordet
"År 1994 var jag 11 år gammal. Folkmordet i mitt hemland tvingade oss på flykt. Vi gick i flera dagar, hela vägen över gränsen till Kongo-Kinshasa, tills vi nådde flyktinglägret i Bukavu. Det var där jag först mötte Läkare Utan Gränser. De var på plats i flyktinglägren och hjälpte människor.
Dominique Mukunzi. Foto: Läkare Utan Gränser.
Vi stannade där i över ett år. År 1996 började sedan kriget i Bukavu och vi var tvungna att fly igen. Än en gång vandrade vi flera dagar, hela vägen till Kisangani, hundratals kilometer bort. Ibland fick vi sova på en plastpresenning vid sidan av vägen.
Det finns en sak som jag minns särskilt från den resan. Vi var på väg till Kisangani och gick förbi ett flyktingläger längs vägen. En dag landade ett litet plan i närheten. Och det var Läkare Utan Gränser. De tog sig fram till en plats mitt i ingenstans och byggde ett litet sjukhus som hjälpte människor på flykt.
Innan jag flydde från Rwanda arbetade min pappa på en bank och min mamma arbetade på sjukhuset i Kigali som socialarbetare, men våldet tvingade hela vår familj att fly. Sammantaget spenderade vi tre år på flykt och i flyktingläger i Kongo-Kinshasa. Min mamma fick jobb på undernäringskliniken för Läkare Utan Gränser i flyktinglägret.
1997 var det äntligen säkert nog att flytta hem. Vi var tvungna att börja om från början: hem, arbete och skolan för oss barn.
Efter skolan gick jag på universitetet och studerade till apotekare. Min mammas erfarenheter har påverkat mig att arbeta inom ett liknande område. Även om det finns andra humaniätra organisationer så har Läkare Utan Gränser inspirerat mig. Jag kommer ihåg hjälpen de gav mig när jag behövde den. Jag tänker på det ofta: att hjälpa dem som en gång hjälpte mig."
- Dominique Mukunzi, apotekare för Läkare Utan Gränser i Rwanda.