Sjuksköterskan Anneli Eriksson är just nu på plats i provinsen Nordkivu, Kongo-Kinshasa, för att behandla ebolasjuka och utbilda sjukvårdspersonal. Arbetet pågår på högvarv för att stävja det första ebolautbrott som sker i ett konfliktområde.
Knappt hade ebolautbrottet i Equateur-provinsen i västra Kongo förklarats över förrän det rapporterades om sjukdomsfall i den oroliga provinsen Nordkivu på andra sidan landet. Läkare Utan Gränser har länge varit på plats i Nordkivu, men det är första gången vi arbetar med att vårda ebola i provinsen. Det är även första gången sjukdomen bryter ut i ett konfliktdrabbat område. Hittills har 121 fall av ebola rapporterats, inklusive 91 bekräftade och 30 sannolika. 80 människor har avlidit under utbrottet varav 51 har bekräftats av ebola (enligt siffror från 3 september).
Anneli Eriksson, som även var i Liberia under ebolautbrottet 2014, befinner sig sedan några veckor tillbaka i Nordkivu.
Vad mötte du när du anlände till projektet?
– Jag kom till Nordkivu kort efter att utbrottet uppdagats. Då var situationen ganska desperat – antalet nya fall ökade och en stor del av arbetet hade inte kommit igång. Våra team arbetade hårt för att hinna ta hand om alla sjuka och samtidigt dekontaminera vårdcentraler som tagit emot misstänkta fall.
Personal som arbetar med ebolautbrottet i Nordkivu, Kongo-Kinshasa. Foto: Karin Huster/Läkare Utan Gränser.
Vad är din roll i projektet?
– Jag har försökt att täcka upp där behoven är som störst: jag har arbetat som sjuksköterska på behandlingsenheten i Mangina och jag har utbildat lokala sjukvårdspersonal på olika sjukhus och vårdcentraler. Jag har även varit med och startat upp ett transitcenter där vi kan ta emot och testa patienter med misstänkt ebola.
Du var i Västafrika 2014 – hur känns det att jobba med ebola igen?
– Det känns bra faktiskt. Mitt uppdrag i Liberia var extremt på så många sätt. Utbrottet var utom kontroll och Läkare Utan Gränser var en av få aktörer på plats. Vi kämpade för att räcka till men ställdes varje dag inför omöjliga val. I Kongo-Kinshasa är vi inte ensamma. Omvärlden har förstått allvaret i ebola och viljan att bekämpa utbrottet är tydlig.
Tidigare utbrott i Kongo-Kinshasa har varit mer begränsade?
– Ja, tidigare utbrott i Kongo-Kinshasa har skett i områden med få invånare och begränsad rörlighet. Utbrotten har helt enkelt inte tagit fart och spridits. Nordkivu däremot är ett tätbefolkat område med en befolkning som reser runt mycket, både inom provinsen och till närliggande länder.
Vad innebär det att sjukdomen brutit ut i ett konfliktområde?
– Den långtgående konflikten i området innebär att vissa delar av utbrottsbekämpningen, till exempel uppsökande verksamhet och informationsspridning, enbart kan genomföras i begränsad skala. Men vi arbetar på högvarv för att testa och vårda sjuka. Situationen ser redan mycket ljusare ut än när jag kom hit i början av augusti och antalet nya fall har minskat betydligt.
Sjuksköterskan Anneli Eriksson gjorde sitt första fältuppdrag för Läkare Utan Gränser i Tjetjenien 1995. Sedan dess har hon bland annat varit i Indien, Sudan, Etiopien, Niger och Liberia. Till vardags arbetar hon som projektledare inom katastrofmedicin på Karolinska Institutet.
Läs mer om sjukdomen ebola.
