30 år efter att hiv upptäcktes och efter att nära 30 miljoner människor har dött i sjukdomen lider fortfarande flera miljoner människor i onödan eftersom de saknar behandling i form av medicin, skriver dagens debattör.
Hiv och aids får mer uppmärksamhet än på länge, särskilt i dag på Världsaidsdagen. Jonas Gardells böcker och tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” har väckt debatt, P1 har sänt en dokumentär om hiv och aids i Sverige i tre delar och SVT har visat dokumentären ”Smittad - när hiv kom till Sverige” där jag själv medverkar.
Var med när bromsmedicinerna kom
Många har blivit djupt gripna av skildringarna av åren under åttiotalet när det ännu inte fanns några mediciner som bet på viruset. Av det enorma lidande som vi såg hos unga män och kvinnor i sitt livs början, av föräldrar som såg sina barn tyna bort och av vänskapskretsar som krympte för att till slut upplösas helt. Men också av beröringsskräcken och förnekandet, av förljugenheten och fördomarna.
Jag var med då. När sjukdomen kom var jag en av de första läkarna i Sverige som behandlade patienter med hiv. På Roslagstulls sjukhus fick vi kämpa för ett värdigt bemötande av dessa utsatta människor, för att trösta och lindra när vi inte kunde bota. Det jag kände när de första bromsmedicinerna kom och vi kunde konstatera att de fungerade var en stor glädje men också en sorg över att så många inte hann uppleva detta. Jag tror också att många människor i Sverige känner en lättnad över att denna tid nu är över. Att det finns mediciner och att ingen längre behöver dö i aids.
Utstötta från samhället
Men denna tid är inte över. Skillnaden är bara att i dag kommer de som dör i sjukdomen inte från Koppom eller Stockholm utan från Kapstaden eller Rangoon. Det är barn, flerbarnsmödrar, ungdomar, män, gamla. Många av dessa människor upplever samma situation som de som fick hiv i Sverige gjorde under åttiotalet. De blir avvisade av sin livspartner, utstötta av sina familjer, diskriminerade i sina samhällen.
Under de senaste tio åren har åtta miljoner människor fått tillgång till hiv-medicin, men ännu saknar dubbelt så många behandling. Så behöver det inte vara. Faktum är att vi har verktyg för att bromsa epidemin och rädda livet på de människor som riskerar dö i aids.
När hiv-medicinerna kom var det många som resonerade att det var praktiskt och ekonomiskt omöjligt att ge människor i den fattigare delen av världen tillgång till behandling. Läkare Utan Gränser, en organisation som jag varit engagerad i under många år, startade pilotprojekt i södra Afrika för att visa att det faktiskt var möjligt att ge människor behandling även på platser där sjukvårdens resurser var små. I dag behandlar organisationen 220 000 människor runt om i världen och på många håll finns också hiv-behandling att tillgå även inom fattiga länders sjukvårdssystem.
Smittoöverföring minskar kraftigt
Förutom att behandling räddar livet på drabbade människor visar ny forskning att risken för smittöverföring minskar med 96 procent - att den alltså nästan helt upphör - när man får och tar hiv-medicin på rätt sätt. Att ge fler patienter behandling fungerar alltså även som prevention. Får tillräckligt många människor hiv-mediciner så kommer sjukdomens framfart att bromsas kraftigt samtidigt som det räddar liv, familjer och samhällen.
Ändå förs kampen i motvind. Finansieringen av de stora behandlingsprogrammen i länder med hög förekomst av hiv är ständigt otillräcklig. Hoten mot tillgång till billiga, bra och moderna läkemedel kommer från flera håll. Den ekonomiska krisen i de rika delen av världen minskar solidariteten med de mest utsatta.
Det är 30 år sedan hiv upptäcktes och nära 30 miljoner människor har dött i sjukdomen. Det är en tid att sörja och minnas, men det är i ännu högre grad en tid att uppröras och agera.
PehrOlov Pehrson, fd ordförande för Läkare Utan Gränser, fd hiv/aids-ansvarig överläkare vid Roslagstulls sjukhus och Karolinska Universitetssjukhuset.
Publicerad i Aftonbladet Debatt.
