Vi har nyligen uppgraderat våra medicinska insatser I Irbid, med högre standarder för mödravårds- och neonatalavdelningen. Projektet kan nu hantera komplicerade förlossningar och ett kirurgiskt team har tillsatts för att utföra kejsarsnitt i en av operationssalarna.
– Vi har behövt uppgradera våra aktiviteter i Irbid till följd av förändrade och ökade behov, både när det kommer till antal flyktingar som söker vård och de typer av fall vi har tagit emot, säger Jean-Baptiste Marion, landchef för Läkare Utan Gränser i Irbid. Vi har sett ett ökat antal komplicerade förlossningar och komplicerade fall som behöver neonatalvård, så vi måste anpassa oss för att möta dessa behov. Det handlade bland annat om att flytta projektet till ett nytt sjukhus.
Det pågår även arbete för att utveckla en intensivavdelning för nyfödda där andningsbefrämjande tekniker kommer att användas, för att hjälpa nyfödda barn med andningsproblem, såsom sömnapné, respiratoriska störningar och barn som föds med underutvecklade lungor.
JAG BLÖDDE I EN OCH EN HALV TIMME PÅ VÄG TILL LÄKARE UTAN GRÄNSERS SJUKHUS, MEN JAG VISSTE ATT DET VAR MIN ENDA CHANS…
Ahlam är en 22-årig mamma från Dara´a regionen. Hon har två barn som båda föddes på vårt sjukhus för barn- och mödravård i Irbid, Jordanien. Ahlam berättar sin historia för oss och om alla de utmaningar hon stått inför sedan hon korsade gränsen till Jordanien år 2012.
“När revolutionen startade i Syrien hade ingen i min familj planer på att lämna landet och söka upp en säkrare plats att bo på. Men när situationen eskalerade blev vi tvungna att korsa gränsen till Jordanien i maj 2012. Jag minns fortfarande lukten av eld och rök i vårt grannområde efter att den sista luftattacken fallit den natten vi lämnade vårt hem. Under flera nätter vågade vi inte blunda eftersom fortsatta och oväntade bombningar pågick runt omkring oss. Vid den här tiden var jag nygift och hade ännu inga barn, men jag kan fortfarande höra skriken från mina små syskonbarn: ”Kommer vi dö nu?!”
I min fars hus fanns en källare där mina bröder, systrar och deras barn brukade gömma sig. Vi kunde omöjligt fortsätta att bo nere i källaren när man var rädd för att gå upp till köket eller till och med bara använda toaletten. Vi levde i skräck i flera månader tills min farbror en dag bestämde att vi skulle korsa gränsen till Jordanien. Han ansåg att det var enda sättet att lyckas skydda barnen och kvinnorna på. Till en början vägrade min man att följa med. Han ville stanna kvar för att skydda vårt hem och våra ägodelar. Så jag korsade gränsen till Jordanien med min mamma, två kusiner och några grannar. Min man blev kvar och jag hade ingen aning om vad som väntade oss på andra sidan gränsen.
Det tog oss 12 timmar att nå första mottagningsplatsen för syriska flyktingar i Jordanien. Efteråt blev vi flyttade till flyktinglägret Zaatari. Några månader senare lyckades vi smuggla oss ut därifrån för att börja jakten på ett normalt liv. Samma dag hade min man korsat gränsen till Jordanien och återförenade sig med oss.
Vi hyrde en väldigt liten lägenhet i Ajloun i norra Jordanien. Min man försöker ständigt hitta arbete för dagen för att åtminstone tjäna ihop tillräckligt för att vi ska kunna betala hyran. Mitt första barn föddes i december 2013 på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Irbid som ligger omkring 35 kilometer ifrån vårt hem. Trots det långa avståndet var sjukhuset det närmaste vi kunde ta oss till där vi inte behövde visa upp ett registreringskort för flyktingar.
Min granne i Ajloun, som också var flykting från Syrien, berättade för mig att Läkare Utan Gränser erbjöd gratis sjukvård för gravida syriska kvinnor. Dagen efter tog jag mig, tillsammans med min man, hela vägen till Irbid. Jag besökte Läkare Utan Gränser flera gånger under några veckor fram till min beräknade förlossning. Tidigt i 2014 födde jag en flicka.
Men min andra graviditet var inte lika lätt som min första. På grund av komplikationer föddes barnet alldeles för tidigt. Kvällen den 17 januari 2015 var sista dagen på min sjätte gravidmånad. Jag hade fruktansvärda smärtor i magen och blödde. Jag visste att Läkare Utan Gränsers sjukhus var enda stället jag kunde få vård på, så min man beslöt sig för att köra oss till Irbid vilket tog en och en halv timme. Just den kvällen var det mycket kallt och snöade vilket skapade mer trafik och sträckan tog ännu längre tid. Jag blödde hela vägen till sjukhuset men jag visste att det var min enda chans.
När vi kom fram till Läkare Utan Gränsers sjukhus bestämde läkaren att jag behövde kejsarsnitt för att förlösa barnet. Jag blev inlagd direkt och togs till operationssalen där mitt barn, som vi döpte till Abdullah, föddes. Han vägde då endast 2,4 kg och fördes till neonatalavdelningen för vård och observation. Under månaden som följde ökade han i vikt och personalen tillät mig att göra honom sällskap så att jag kunde amma. Jag är så lycklig över att mitt barn har en chans att leva!”
* Namnet på modern har ändrats, men hon gav oss tillåtelse att använda hennes barns riktiga namn och foto.
