Hoppa till huvudinnehåll

ALLA MOT ALLA

Publicerad 17 juni 2014
Natthimmel över sjukhuset i Tari. Där bistår vi med akutsjukvård till människor utsatta för familjevåld och sexuellt våld.
Foto: Yann Libessart

I Tari i centrala Papua Nya Guinea lever hela befolkningen under konstant press. Risken att råka ut för våld är överhängande – och det är ett våld som de utövar mot varandra.

Landskapet är magiskt, nästan som om det vore hämtat ur Sagan om ringen. Runtomkring den lilla byn Tari höjer sig grönklädda bergstoppar och på morgnarna hänger molnen så lågt att de nästan nuddar marken.

Men förutom det amerikanska oljebolag som utvinner flytande gas är det inte många som hittar hit. Det finns en landningsbana, en av få i den här delen av landet, och det finns elektricitet. För övrigt består byn mest av skjul och hus med halmtak, några butiker och numera även en bank. Och så finns det ett sjukhus, där Läkare Utan Gränser jobbar.

Denna plats, så hårt drabbad av våld att det nästan är svårt att beskriva. Framför allt eftersom det inte är ett land i krig. Åtminstone inte ett krig på det sätt som vi är vana att tänka oss.

Våld är vardag

I Tari med omnejd är våldet normen.  Det är män mot fruar, bröder mot systrar, fruar mot yngre fruar, grannar mot grannar. Egentligen alla mot alla. Våldet är ett normalt inslag i människornas liv och konsekvenserna är svåra, berättar Hanna Broberg. I vanliga fall jobbar hon på Läkare Utan Gränser i Stockholm men sedan sommaren 2013 är hon personal- och ekonomiansvarig och även logistiker i Tari med ansvar för att allt material finns på plats. Ett uppdrag som sliter och berikar i lika delar.

– Det är otroligt fascinerande att vara här. Människor är så trevliga och öppna. Men så finns allt det här våldet samtidigt. Det är svårt att förstå. De jag pratar med säger själva att det inte är bra. Samtidigt är det en del av deras kultur och något de har vuxit upp med. Som en av våra lokalanställda uttryckte det: ’På Filippinerna dör människor i tyfoner. Här i Tari dödar vi bara varandra’.

Orsaken till det omfattande våldet är det ingen som riktigt kan förklara, säger Hanna.  Det finns teorier om att det hänger ihop med missionärernas intåg, då kvinnor och män plötsligt blev tvungna att leva under samma tak. Eller att det hände något när vägen till Tari byggdes på 1980-talet och kontakten med omvärlden intensifierades. En del säger att det har blivit värre de senaste åren, andra menar att det handlar om gamla klanfejder och att det alltid varit så här.

Explosiv aggression anses bra

Förmågan att på några sekunder gå från noll till hundra och bli blixtförbannade är något som de flesta män är oerhört stolta över. Och kombinationen av aggressivitet och vapen – alla bär kniv – är förödande, säger Hanna.

– Hela befolkningen lever under en konstant stress över att något ska hända. Även om man själv inte har gjort något riskerar man att bli attackerad. Det finns ett slags kompensationssystem som går ut på att om någon gjort något mot mig eller min familj har jag rätt till kompensation, i form av grisar eller pengar. Får jag inte det så har jag rätt att hämnas på vem som helst som tillhör den andra klanen. Därför kan till exempel en kvinna bli våldtagen, som hämnd för att hennes bror eller man, eller bara någon från hennes by, har gjort något.

– Men mycket av våldet sker också inom familjen, fortsätter hon. En kvinna som gifter sig med en man som redan har en fru kan vara ganska säker på att hon förr eller senare blir skadad av fru nummer ett. Dessutom skadar kvinnor sig själva. Det är till exempel inte ovanligt att de hugger av sig fingrarna för att visa att de har blivit förorättade eller utsatta för våld. Det är lite samma sak som unga tjejer gör i västvärlden, när de skär sig själva i brist på möjlighet att ventilera sina känslor.

Våld i relationer vanligt

Läkare Utan Gränser är den enda humanitära organisationen på plats i Tari. Organisationen stöttar det lokala sjukhuset med kirurgi och driver också ett stödcenter för människor som utsatts för sexuellt våld och familjerelaterat våld. Och trots att det varken pågår ett krig eller en humanitär kris av mer klassiskt snitt är behoven enorma. Inte minst av psykologiskt stöd och behandling vid sexuellt och familjerelaterat våld. Till Läkare Utan Gränsers familjestödscenter kommer framför allt kvinnor som blivit huggna och attackerade av sina män. Många har även blivit våldtagna.

På stödcentret kan de få både medicinsk och psykologisk behandling. Kommer de inom 72 timmar efter en våldtäkt får de läkemedel som förhindrar eventuell hivsmitta. De får vaccin mot stelkramp och mot hepatit B. Dessutom får de någon att prata med om vad som hänt.

– I Tari betraktas det som kvinnans fel om hon blir våldtagen. Om familjen får reda på vad som hänt är risken stor att hon blir utkastad hemifrån, därför berättar de nästan aldrig för någon vad de varit med om, förklarar sjuksköterskan Kate White som fram till nyligen var medicinskt ansvarig för verksamheten.

Men trots att våldet, även sexuellt våld, upplevs som helt normalt finns det tecken på att något håller på att hända, fortsätter hon. På andra håll i landet finns initiativ som till exempel skyddade boenden för kvinnor och barn som blivit utsatta för våld. Fast fortfarande går det väldigt långsamt.

Söndagspromenader

För Hannas del är tillvaron i Tari rätt så kringskuren. Även om det inte finns någon hotbild mot Läkare Utan Gränser och befolkningen gärna vill ha verksamheten kvar kan hon som kvinna inte gå ut ensam, framför allt inte på kvällen. Teamet bor på sjukhusområdet. Varje söndag går de en promenad tillsammans. Annars håller de sig hemma. I egenskap av inköpsansvarig åker Hanna på regelbundna inköpsresor och då kan det kännas lite nervöst, även om de alltid gör noggranna säkerhetskontroller innan.

– Men vad jag framför allt oroar mig för är att något ska hända med mina lokala kollegor. De ingår ju alla i klaner och familjer och kan bli utsatta för våld när som helst.

Samtidigt, mitt i detta våldsamma undantagstillstånd som i Tari snarare blivit en regel, finns det ljusglimtar. Som den gången då Hanna var på besök i byarna runtomkring för att informera befolkningen om att Läkare Utan Gränser har en klinik i Tari och att vården är gratis.

Då kändes det plötsligt som att det någon gång är möjligt att vända utvecklingen.

– Jag mötte sådana fantastiska kvinnor, riktiga vardagshjältar. Det är mer eller mindre utbildade sjuksköterskor som alldeles ensamma försöker hjälpa människorna i byarna. Ofta utan att få betalt och med läkemedel på hyllorna som har några år för många på nacken. Till exempel ger de kvinnorna p-sprutor, utan att föra in det i deras journaler eftersom det kan vara farligt för dem om deras män får reda på det. På så vis behöver kvinnorna i alla fall inte vara rädda för att bli gravida och då behöver de inte heller säga nej till sex, vilket annars ofta är en anledning till att de blir våldtagna.

Det är inte heller så att alla män är barbarer, fortsätter hon och berättar om pappan som kom in till sjukhuset med sin son som hade fått allvarliga brännskador på benen. Först vägrade pappan att låta pojken opereras eftersom han inte fick vara med inne i operationssalen. Till slut förstod han allvaret och gick med på att låta sonen opereras.

– Nu går de omkring på sjukhusets gräsmatta hand i hand medan lillkillen försöker sparka boll, vilket är sjukgymnastens knep för att få honom att använda benet. Vi trodde ganska länge att pojken hette Elisabeth men det visade sig att en av sjuksköterskorna hade skrivit fel namn på fel rad. Synd, jag gillade tanken på en kille med namnet Elisabeth i denna värld av karlakarlar.

 

Läkare Utan Gränser började arbeta i Papua Nya Guina 2007. Sedan dess har teamen bistått fler än 18 000 människor som utsatts för familjerelaterat och sexuellt våld med akut medicinsk vård och psykologiskt stöd i Lae, Tari och Port Moresby. 

Sjuksköterska sitter i en säng med ett litet barn

Nu kan vi göra dubbelt så mycket tillsammans

I jul är varje hundralapp du ger värd två hundralappar. Akelius Foundation har nämligen valt att bli en av oss i Läkare Utan Gränser och dubbla alla engångsgåvor fram till 5 januari. Det betyder att vi tillsammans kan göra dubbelt så mycket.
Ge en gåva

Relaterade nyheter