Varje morgon parkerar två av våra bilar framför idrottskomplexet Elliniko i en förort till den grekiska huvudstaden Aten. Arenorna där byggdes inför OS 2004. Nu bor här män, kvinnor och barn som flytt för att söka säkerhet i Europa.
De flesta människorna här är från Afghanistan. De är civilingenjörer, lärare, plattsättare, lastbilsförare, kontorister, kaféägare och studenter. De har lämnat konflikter och våld bakom sig, liksom alla sina ägodelar. De flesta riskerade sina liv för att komma hit. Många fick gå över de snötäckta bergen i Pakistan och bära sina barn i sina armar. De fick gömma sig från polisen och beväpnade män och så småningom korsa havet mellan Turkiet och Grekland i sjöodugliga gummibåtar.
Nyheten sprider sig och en kö formas
Den senaste månaden har ett team från Läkare Utan Gränser bestående av barnmorskor, psykologer hälsoinformatörer och kulturtolkar erbjudit kostnadsfria rådgivningar på mobila kliniker i Elliniko. Nyheten har spridit sig fort i lägret; folk vet när teamet är på väg och står redan i kö när fordonen kommer till platsen.
En kvinna ropar på kulturtolken Mohammad när han går runt bland tälten som finns uppställda på idrottsarenan.
– Jag behöver hjälp, snälla ... jag står inte ut längre... ropar Fahima.
Bakom de stängda dörrarna i sitt lilla tält, och bredvid sin kärleksfulla make, berättar Fahima sin historia.
"Talibanerna sade att de skulle döda oss alla"
– Jag bodde i Kabul med min man och våra tre barn. Min älskade far arbetade för ett amerikanskt oljebolag. En dag på väg från Kabul till Kandahar stoppades han av talibanerna. De halshögg honom. Min man arbetade för en internationell organisation och på grund av det fick vi ett brev från talibanerna där det stod att vi inte längre var muslimer. Och att de skulle döda oss alla. Så vi flydde. Jag var tvungen att lämna min mor eftersom hon är för gammal för att resa. Jag känner mig så hopplös, jag har blivit galen – jag är våldsam mot mina barn och mot mig själv ...
Mohammad ordnar så att Fahima får stöd från en av våra psykologer. Fahimas berättelse är bara en bland många och varje dag köar män, kvinnor och barn för att få träffa en psykolog.
– Vi ser en massa människor med symptom på ångest och depression, främst på grund av traumatiska upplevelser, säger vår koordinator Fouzia El Yaagoubi. Många av våra patienter har hotats och tvingats fly. Många är också offer för fysiskt våld eller har bevittnat våld mot familjemedlemmar. Och några är offer för människohandel eller våld i hemmet.
– Det faktum att människor lever under mycket svåra förhållanden, på överfulla platser, utan något privatliv och ordentliga sanitära anläggningar eller mat, gör att de känner sig ännu mer sjuka. Bristen på konsekvent och trovärdig information gör också deras liv till en mardröm, eftersom de inte vet vad som kommer att hända med dem, säger Fouzia.
Rädda för förlossning i tält
Våra barnmorskor ser också till att göra läkarbesök hos kvinnor. De flesta har inte träffat en läkare på flera månader.
– Sexuell och reproduktiv hälsovård behövs. Nästan fyra av fem av våra patienter kommer till gynekologen och de flesta av dem lider av infektioner i underlivet. Vi träffar också gravida kvinnor vars största rädsla är att behöva föda i ett tält, säger Fouzia.
Röster från Elliniko:
Danish, 25, från Kunduz, Afghanistan: "Vi ber inte om pengar, bara om säkerhet"
"Jag hjälpte till på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Kunduz. Jag skulle få anställning när sjukhuset bombades i början av november. Efter denna händelse, och många andra självmordsattacker i staden, beslutade jag mig för att fly tillsammans med min fru och lämna allt bakom oss. Var snäll och öppna gränsen. Tycker du inte att vi förtjänar att leva på en plats i fred? Vi ber inte om pengar, bara om säkerhet."
Aziz, 27, från Kabul, Afghanistan: "Jag vill tillbringa resten av mitt liv med min syster i Österrike"
"Jag arbetade för en fransk internationell frivilligorganisation i Kabul som vakt i sex år. [Efter att ha fått ett hotbrev] flydde jag tillsammans med min fru och våra barn. Vår resa till Grekland tog över ett år. Jag hade inte råd att betala smugglare för att ta oss över Pakistan, Iran och Turkiet på en gång. Så vi stannade på vägen och jag fick arbeta för att tjäna pengar så vi kunde fortsätta vår resa. Vi blev illa behandlade och led mycket. Under tiden lämnade min syster Kabul tillsammans med sin make. De hann ta sig till Österrike innan gränsen stängdes. Men min systerdotter, som är nio år gammal, är med oss. Och vi har fastnat här. Jag kommer aldrig att åka tillbaka till Afghanistan. Mitt mål är att ta mig till Österrike för att återförenas med min syster. Hon är min familj och jag vill tillbringa resten av mitt liv med henne."
Mohammed, 28, från Kabul: "Vi är inte en siffra – vi är människor som behöver din solidaritet"
"Vi har ingen information om vad som kommer att hända med oss. Vi har fastnat här och ingen bryr sig. Vi lämnade allt bakom oss. Jag hade ett jobb som plattsättare och ett hus. Men vi hade ingen säkerhet – vi levde i skräck i Kabul. Det var självmordsattacker varje dag, överallt. Jag betalade tusentals dollar för att nå Grekland och rädda min familjs liv. Vi vill åka till Tyskland, där min kusins fru har bott i 15 år. Vi är bara ute efter fred. Vi är inte siffror, vi är människor som behöver din solidaritet."
Mohammad, 25, vår kulturtolk i lägret i Elliniko: "De behöver svar på sina frågor"
"En av de viktigaste sakerna som människor i Elliniko klagar på är att de inte har tillgång till någon information om vad som kommer att hända. De vet inte om de kommer att behöva stanna här, om de kommer att flyttas till en annan plats eller – viktigast av allt – om Europas gränser kommer att öppnas. De behöver svar på sina frågor. Du kan inte föreställa dig hur frustrerande och oroande det är att behöva leva här i flera månader utan att ha någon aning om vad som kommer att hända dig inom den närmaste framtiden. Dessutom är asylmyndigheterna i Grekland nästan omöjliga att nå. Myndigheterna har inrättat en "Skypesamtalspolicy" som är det enda sättet för afghanerna att söka asyl. Men denna tjänst fungerar inte. För att använda den behöver människor tillgång till internet, vilket inte alla har. Människor här har en känsla av att de inte betyder någonting. De känner sig oerhört diskriminerade, jämfört med andra nationaliteter, vilket skapar en hel del spänningar i lägret."
