ANNA ANALYSERAR UTVECKLINGEN I ARABVÄRLDEN

Hej Anna, vad går ditt jobb ut på?

– Min titel är regional operational support och det är väl ungefär regional landansvarig. Jag följer förändringar och trender i arabvärlden, det vill säga Mellanöstern och Nordafrika, med fokus på var och hur det kan komma att uppstå humanitära behov. Mycket i den här delen av världen hänger ihop. Men det finns också stora och avgörande skillnader mellan länderna, inte minst socioekonomiskt. Till exempel är medellivslängden i Jemen 20 år kortare än i Förenade Arabemiraten.

De oroligheter som förekommit i regionen på senare år, hänger de också ihop?

– Ja, absolut. Vad som händer i Egypten får konsekvenser i Jordanien, och vad folk tycker i Libanon smittar av sig på folk i Dubai. På senare år har missnöjet med regeringars oförmåga att svara på folkets behov ökat och krav på inflytande och bättre levnadsförhållanden har rests i det ena landet efter det andra. De panarabiska medierna, både sociala medier och andra, har visat hur det sociala kontraktet mellan stat och medborgare rämnat, vilket har höjt temperaturen i hela regionen. Men det är inte så att alla vill samma sak.

Varför har Läkare Utan Gränser ett kontor i Dubai?

– Förenade Arabemiraten, där Dubai ingår, har vuxit till ett nav för humanitära insatser och även för logistik, media och kommunikation. Den geografiska och kulturella närheten till fältet gör att vi snabbt kan analysera situationen och reagera om något händer. Våra arabisktalande medarbetare följer utvecklingen på Twitter och Facebook och vet direkt om det har sprängts en bomb någonstans och var människorna som behöver hjälp befinner sig. Det är också lättare att bjuda in vår icke-västerländska personal till workshops och annat om vi sitter i Dubai. Det är inte säkert att sudanesiska läkare, afghanska logistiker eller irakiska sjukvårdare får visum till Europa. Och dessutom ser de andra länderna i regionen upp till Dubai. Om Läkare Utan Gränser accepteras här blir vi accepterade på andra håll också. 

Är det svårt annars för humanitära organisationer att bli accepterade?

– Ett problem är att Läkare Utan Gränser ibland buntas ihop med alla andra västerländska aktörer som har röjt runt här. Man tvivlar på våra syften. Men våra principer övervinner misstron. När vi förklarar att vi är finansiellt oberoende och inte tar emot statliga pengar för vår verksamhet här, då tycker folk att det är fantastiskt. Och ännu mer när de får veta att det är vanliga människor i Sverige, Belgien och andra länder som gör arbetet möjligt och att vår personal kommer från hela världen.

Vilka humanitära behov finns i regionen?

– Vissa länder är riktiga låginkomstländer, som Jemen där vi arbetar och Somalia som vi lämnade förra året. Men även i medelinkomstländerna finns stora grupper som saknar tillgång till vård. Vi ser i hela arabvärlden i dag att migranter har det väldigt svårt. Det gäller både migranter från Afrika och flyktingar från Syrien. Men även i Jemen och Irakfinns omfattande humanitära behov. Vi gjorde nyligen en undersökning av läget i Bagdad. Där smäller flera bomber varje dag. Landets egna traumakirurger är fantastiska och de har mediciner och utrustning som är av högsta kvalitet. Däremot finns praktiskt taget ingen eftervård. Om man har förlorat ett ben, ett öga eller förmågan att tala, då står man där, utan hjälp. Personligen tycker jag att det är extremt viktigt att bistå med den typen av eftervård. Vårt mandat är ju både att rädda liv och att lindra nöd.

Vilken typ av sjukdomar är vanliga i regionen?

– Hälsosituationen i arabvärlden har förändrats dramatiskt de senaste decennierna. Tidigare dog folk framför allt i vanliga sjukdomar som luftvägsinfektioner, diarré och i samband med graviditet och förlossning. I dag påminner situationen om den i västvärlden. Nu dör folk av hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, diabetes och stroke. Sen finns det också en del specifika sjukdomsmönster här, till exempel är hepatit C vanligt i flera länder. Även hiv/aids ökar i norra Afrika, främst inom riskgrupper som flyttar runt på grund av fattigdom– prostituerade, gatubarn och drogmissbrukare.

Det talas också mycket om attacker mot sjukvården i den här regionen. Är det något som du märker av?

– Ja, det finns nya fenomen som direkt påverkar vårt arbete och vår säkerhet. Sociala medier är ett exempel eftersom rykten, anklagelser och hot sprids med blixtens hastighet. De är också ett sätt att snabbt samla folk som vill slåss mot fienden, som i många fall är väst eller organisationer som förknippas med väst. Vår personal lägger ner mycket tid på att förklara att vi inte är här för att lägga oss i politiken utan att vi är läkare och sjuksköterskor som vill hjälpa till.

Du bor själv i Dubai med din man och dina tre barn. Hur är det?

– Jag kan bli lite matt av all konsumtion. Fast själva Dubai är jättespännande med alla kulturer som finns här. Det är ju också betydligt lugnare än Karachi i Pakistan där vi bodde i flera år och även Bahrain där vi bodde innan vi kom hit. Men att det pågår krig och konflikter i världen märks väldigt tydligt även här. Varje dag har jag kontakt med människor vars gamla liv i hemlandet är förstört, bortsprängt. Mina barns kompisar berättar om hur mormor och morfar är försvunna, eller om hur huset de bodde i sprängdes. Sådana historier hör vi hela tiden.

Funderar ni någonsin på att flytta tillbaka till Sverige?

– Ja, jag skulle gärna göra det, för skogens, vännernas och mina föräldrars skull. Mina barn också – för att slippa skoluniform. Jag saknar det svenska civilsamhället där man kan engagera sig utan att det uppfattas som ett hot. Men min man jobbar med sydsydinvesteringar inom bankväsendet och det är svårt att göra om man bor i Sverige. 

Bakgrund 

– Tänkte bli arkitekt men när jag var 19 år åkte jag till Västberlin för att jobba på en burkfabrik. Just då föll muren. Jag blev så inspirerad av att se vad människor kan åstadkomma tillsammans att jag pluggade internationella relationer istället. 

Därför Läkare Utan Gränser

– Jag är intresserad av resultat och då är Läkare Utan Gränser rätt plats. Första gången jag träffade på organisationen var i de kurdiska bergen i Irak där jag jobbade för FN. Jag kände direkt att det var rätt för mig. Människor med helt olika bakgrund som tillsammans gör något stort. Som i Berlin 1989.

Texten är skriven av Åsa Nyquist Brandt och publicerad i vår tidning Direkt som skickas ut till våra månadsgivare.

Vill du veta mer om hur det är att arbeta för oss i fält?  Läs mer och skicka din ansökan.