DEBATT | Felanvändning av penicillin kommer att leda till resistensutveckling hos bakterier. Det konstaterade redan Alexander Fleming i sin Nobelföreläsning när han för 70 år sedan fick Nobelpriset för ”mirakelmedicinen” som sedan dess har räddat miljontals liv.
Men världen lyssnade inte – istället ser vi nu hur bakterier som är extremt multiresistenta mot antibiotika sprids globalt. Det gäller även mot de medel som betraktas som ”sista utposten” för vissa infektioner, till exempel blodförgiftning.
I maj i år antog de 194 medlemsländerna i Världshälsoorganisationen (WHO) en global handlingsplan mot antibiotikaresistens. Att en sådan plan nu äntligen kommit till stånd kan i stor utsträckning tillskrivas Sveriges starka internationella engagemang i frågan och är ett viktigt steg på vägen för att hantera det enorma hot som resistensproblemet utgör mot hela världens sjukvård. Planen täcker också i allt väsentligt vad som behöver göras, men utelämnar de svåra frågorna - hur ska planen finansieras och vilka globala politiska överenskommelser och nya samarbetsstrukturer behövs?
Antibiotikaresistens är ett komplext och svåröverblickbart hot. Det kan liknas vid klimathotet båda vad gäller allvaret i situationen och för att de människor som får betala högst pris är de som har minst ansvar för problemets uppkomst. Och precis som klimatfrågan måste antibiotikakrisen lösas genom en omställning till ett mer hållbart system, där rika länder genomför förändringar men också stödjer de fattiga. På kort sikt är det nödvändigt med en kraftfull global satsning på nya antibiotika för att vi ska klara såväl basal som högspecialiserad sjukvård. Ett tydligt exempel är tuberkulos. Trots en oroande spridning av resistent tuberkulos har endast två läkemedel tagits fram de senaste 50 åren.
För Läkare Utan Gränser som bedriver sjukvårdsinsatser i nästan 70 länder är konsekvenserna av antibiotikaresistens akuta. Avsaknad av snabbtester för att ställa rätt diagnos skapar stor osäkerhet och tillgängliga antibiotika som tidigare räddat liv är nu ofta overksamma.
Nätverket ReAct, som arbetar internationellt mot antibiotikaresistensen, larmar samtidigt om att problemen växer lavinartat på kontinent efter kontinent.
Dagens system för forskning och utveckling bygger på att innovation ska betala sig genom en framtida försäljning av produkten. Denna modell har uppenbarligen misslyckats när det gäller infektionsläkemedel och måste förändras i grunden. Ytterst få av de stora läkemedelsbolagen har i dag någon antibiotikaforskning. Orsaken är säkert delvis att man hellre satsar på att ta fram ”lönsamma” produkter som exempelvis blodtrycksmedicin med en i många fall livslång behandling. Men minst lika viktigt är att de vetenskapliga utmaningarna innebär att det helt enkelt är mycket svårt att hitta nya läkemedelsmolekyler som kan ersätta dagens antibiotika. Många idéer föds inom universitetsforskningen men får aldrig chansen att utvecklas eftersom det saknas riskkapital och kunskap om läkemedelsutveckling. Därför behövs en samordning av den tillgängliga expertisen i världen.
Idag marknadsförs antibiotika mycket hårt i många länder och läkemedlen säljs ofta helt okontrollerat. För att komma tillrätta med resistensutvecklingen är det avgörande att nya antibiotika används så restriktivt som möjligt. Samtidigt måste nya preparat komma hela världens befolkning till del. Denna dubbla utmaning går endast att hantera genom att nya incitament skapas från den offentliga sektorn så att kostnaden för forskning och utveckling inte räknas hem genom maximerade försäljningsvolymer eller höga priser.
En modell för att frikoppla kostnaden för forskning och utveckling från stora försäljningsvolymer, så kallad de-linkage, har diskuterats vid internationella expertmöten och föreslagits av en expertgrupp inom WHO. Även EU-parlamentet har i en ny resolution fört fram samma budskap. Ändå tycks intresset för att genomföra några större reella systemförändringar vara fortsatt svagt.
Sveriges regering har på flera sätt varit ledande i arbetet mot antibiotikaresistens. Vi vill att Sverige fortsätter att vara en stark internationell röst och på allvar tacklar problemet med det nuvarande systemet för forskning och utveckling. I detta ingår ett nytt globalt ramverk som garanterar att de som är i behov av nya läkemedel och diagnostik får tillgång till dem. Det arbete för att diskutera nya samarbetsformer för antibiotikautveckling som Sverige inledde under EU-ordförandeskapet 2009 får inte gå förlorat.
Mari Mörth, generalsekreterare, Läkare Utan Gränser
Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare, Läkare Utan Gränser
Anna Zorzet, koordinator ReAct, Action on Antibiotic resistance
Otto Cars, grundare av ReAct, Action on antibiotic resistance
Artikeln publicerades i Uppsala Nya Tidning den 11 dececmber 2015
