Behandlingen av multiresistent tuberkulos är både lång och svår. Men för den som klarar sig igenom den tuffa behandlingsperioden kommer hälsan tillbaka. Här berättar Linda, en av våra patienter, om glädjen över att ha övervunnit sjukdomen.
– Jag vill hoppa och dansa och skrika. Det har varit en lång och svår resa, men nu är jag framme vid målet, säger Linda Vilakati.
Han är en av de 55 personer som firar med sånger, leenden och tårar på sjukhuset i staden Mankayane, Swaziland. Linda är 48 år, men den yngsta på sjukhusfesten är bara tre år. Tillsammans utgör de den första grupp som avslutat två års oerhört påfrestande behandling av multiresistent tuberkulos genom ett projekt som vi driver tillsammans med lokala hälsomyndigheter.
Linda viftar med ett intyg där det står: ”Behandlingen var lång och jobbig, men jag lyckades nå slutet eftersom jag värdesätter mitt liv och sätter min hälsa i första hand.”
Förlorade sin hörsel
Linda började sin behandling mot tuberkulos (tbc) 2010, men två år senare hade han blivit sämre snarare än bättre och fick diagnosen multiresistent tbc. Det innebär att han hade fått en variant av sjukdomen som är resistent mot behandling med de vanliga läkemedlen. De enda mediciner som finns tillgängliga för multiresistent tbc för närvarande är mycket giftiga och kan ha allvarliga biverkningar.
– Efter sex månaders injektioner fick jag problem med öronen, säger Linda.
Vad som började som ett susande ljud i öronen utvecklades till partiell dövhet på höger öra och total dövhet på det vänstra. Dövheten orsakades av medicinerna och är oåterkallelig, men Linda har nu godtagit att det helt enkelt inte fanns något alternativ om han ville bli bättre. Inte med de läkemedel som finns tillgängliga idag.
– Att förlora hörseln var mycket svårt. Men jag har försökt att se positivt på det och säger till mig själv att läkarna visste vad de gjorde. Till slut har jag kunnat acceptera att detta var det pris jag fick betala för min hälsa, säger han.
Behandling i två år
Hörselproblemen var inte heller den enda svårighet som Linda gick igenom under behandlingen.
– Jag önskar att behandlingen inte hade varat så länge. Det är inte lätt att ta 15 tabletter om dagen – varje dag i två år – som gör dig sjuk.
Hans situation blev ännu tuffare när hans hälsa försämrades så mycket att han var tvungen att sluta arbeta. Han hade ont om pengar och inte tillräckligt att äta och det var väldigt svårt att ta medicin på fastande mage. Under den här tiden fick han och hans fru förlita sig på allmosor från grannarna och på stöd från Läkare Utan Gränser som bistod med medicinsk vård och med mat och bussbiljetter till sjukhuset.
Viktigt med stöd
Linda fick även psykologiskt stöd från en av våra kuratorer, och regelbundna besök av en av våra hälsoarbetare som hjälpte honom att hålla motivationen uppe tills behandlingen var över. Vi gjorde också hembesök för att hjälpa till med infektionskontroll. Till exempel kan våra team öppna upp extra fönster eller dörrar i en patients hus för att förbättra ventilationen, eller bygga ett extra sovrum för att minska risken för att en patient ska smitta övriga familjemedlemmar.
– Läkare Utan Gränser tog väl hand om mig och efter ett tag började jag kalla deras bilar för "min bil". När de kom på besök visste jag att de skulle ta med sig hälsa, hopp och hjälp. När jag såg "min bil" försvann mina bekymmer
