Våra team var på plats i Nepal kort efter den första jordbävningen den 25 april. Därför kunde de nästan omedelbart bistå de drabbade efter den andra jordbävningen den 12 maj. Vi arbetar framför allt i de avlägsna bergsbyar som drabbats allra värst.
Hundratals människor har mist sina liv, tiotusentals skadats och flera miljoner är tvungna att återuppbygga sina liv från grunden efter de två jordbävningarna som mätte 7,8 respektive 7,3 på Richterskalan.
– I vissa områden är förstörelsen så stor som 90 procent. Sjukhus och vårdcenter har skadats och lämnat människor utan tillgång till grundläggande sjukvård. Fram till igår (14 maj) förekom det jordras i bergsområden där vi arbetar. Hela byar har jämnats med marken och det lägger sten på börda för dem som förlorade sina hem redan i det första skalvet, säger Dan Sermand som är landansvarig i Nepal.
SÖKT VÅRD I FLERA DAGAR
Vi utvärderar skadorna efter den andra jordbävningen för att anpassa vår insats till de nya behov som uppstått. Många sjukhus och vårdcentraler har rasat samman. Dessutom har många vårdinrättningar sprickor som kan leda till att byggnaderna kollapsar senare.
Vi vårdar både medicinskt och psykosocialt på flera håll i landet. Läs mer om vår verksamhet efter jordbävningarna.
Den 8 maj inledde vårt uppblåsbara fältsjukhus i Arughat i området Gorkha sin verksamhet. Där utför vi operationer och ger vård på vår mödravårdsavdelning, akutmottagningsavdelning och allmänna avdelning.
– De flesta sjukvårdsinrättningarna i Gorkha-området har kollapsat. Vissa patienter berättar att de har gått i fem dagar för att ta sig till Arughat-sjukhuset. Det visar hur svårt jordbävningarna har skadat hela sjukvårdssystemet, säger läkaren Manangama Guyguy, vår medicinska samordnare i Nepal.
BRÅTTOM FÖRE MONSUNREGNEN
Förutom sjukvård behöver befolkningen skydd. Behoven var stora redan efter den första jordbävningen och situationen har förvärrats.
– Mitt hus fick stora skador redan i april, efter den andra jordbävningen rasade huset samman. Jag har förlorat min egendom och min boskap, men jag är glad att min familj inte var inne i huset. De befann sig i ett läger eftersom de var rädda för att det skulle rasa. De hade rätt, säger Rajkumar Pakhrin som är vår lokala administrativa medarbetare.
Luftvägen är fortfarande det enda sättet att nå bergsområden där många vägar har skadats eller blockerats. Eftersom stora helikoptrar inte kan landa i avlägsna byar, där det mesta av vårt arbete pågår, är små helikoptrar vårt enda alternativ. De har en begränsad kapacitet och kan transportera en mindre mängd förnödenheter till de behövande.
– Om några veckor börjar monsunsäsongen och då kan de drabbade inte bo utomhus. De avlägsna områdena kommer att vara mycket svåra att nå. Det är nu vi har en möjlighet att göra något. Vi gör allt för att förse människor med tak över huvudet innan tiden runnit ut, säger Peter Paul de Groote som är vår akutsamordnare i Nepal.
