Hoppa till huvudinnehåll

Att få till den perfekta packningen

Publicerad 2 december 2016
Äntligen framme! Utsikt från containern där vi sitter på kvällarna och tittar på solnedgången.
Foto: Johanna Lönn
Äntligen framme! Utsikt från containern där vi sitter på kvällarna och tittar på solnedgången.

När jag berättade för familj och vänner att jag skulle åka iväg med Läkare utan gränser i ett halvår till Sydsudan så reagerade de flesta på samma sätt. 

"Aha, så spännande. Det är väl rätt varmt där? Och vad ska du egentligen packa med dig?!"

Det sammanfattar väl ungefär vad jag tror de flesta hemma i Sverige vet om världens yngsta nation, Sydsudan. Ja, det är varmt här. Och ja. Det är såklart  spännande att vara här. Men frågan om vad jag egentligen skulle packa med mig kände jag nog fortfarande inte att jag kunde svara på ens när det var dags att checka in på Arlanda. 

Att få till den perfekta packningen blev ett sätt att hantera allt det okända jag skulle ge mig ut på. Trots alla kurser jag gått och alla briefings jag läst så var jag fortfarande inte helt på det klara vad jag kunde vänta mig. Att fokusera på packningen blev en hanteringsstrategi. Men vad skulle jag egentligen behöva? Efter några veckor av mer eller mindre relevanta tips från mina vänner, ett par för många vändor på stan för inhandlande av saker som jag ändå inte hade plats för i väskan i slutändan och många kvällar av planlöst iläggande och bortplockande av saker så var väskan tillslut full. Så löste sig det problemet. Packningen fick anses vara klar. 

Från början skulle jag haft ungefär en månad till avresa, men bara någon vecka efter att jag matchats fick jag veta att min avresa hade blivit framskjuten sex veckor. Jag blev å ena sidan glad, för det betydde att jag skulle hinna träffa det nyaste tillskottet i vänskapskretsen som var planerad till veckan innan mitt nya avresedatum. Samtidigt var denna tid som att leva i limbo. Mentalt var jag ju redan iväg på mitt uppdrag men rent fysiskt var jag kvar i ett Stockholm som sakta blev kallare. Jag försökte göra så mycket aktiviteter jag kunde under denna tiden, träffa vänner och  äta mat som jag visste att jag skulle sakna här. Även om jag  egentligen bara ville åka iväg. Jag hade ju väntat på den här stunden i så många år och nu var jag så nära! Det kändes som att det inte skulle bli av. Jag satt i min soffa på kvällarna och kollade på min färdigpackade överfulla väska och kunde inte fatta att jag skulle ta med mig den till Sydsudan. Det var så himla overkligt fortfarande. 

Men iväg kom jag! Nu ligger väskan i mitt tält här i Bentiu istället för på mitt vardagsrumsgolv i Stockholm. Hittills har jag inte saknat något men jag hade lätt klarar mig med hälften av allt jag packade ner. Men nu vet jag till nästa gång!