Hoppa till huvudinnehåll

Att göra skillnad på lång sikt

Publicerad 8 december 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Lokalanställda Safari, Acheri, Pascal tillsammans med Marie i Sydsudan.

Lokalanställda Safari, Acheri, Pascal tillsammans med Marie i Sydsudan.

Det är tisdag eftermiddag och jag håller i en utbildning gällande återupplivnig av nyfödda. På britsen framför mig ligger en docka och all utrustning man behöver. Masker och andningsblåsor och slangar i olika storlekar. 

Runt mig står fyra barnmorskeassistenter samlade. Det är kollegor som från början rekryterats med kompetensen att läsa, skriva och prata engelska och sedan på vår klinik fått lära sig att hantera graviditeter, förlossningar, dess komplikationer och även de nyfödda barnen.

Övning i att återuppliva en bebis.

Foto: Marie Inhammar.

Två av de fyra kollegorna har hunnit öva återupplivning på dockan när Susan kommer springande med ett bylte.

- Barnet dör, ropar hon.

Jag tror först att hon ska bidra med ett träningsscenario, men hon lägger ner ett livlöst barn på britsen. Jag ska precis sträcka mig efter andningsblåsan och börja ventilera det livlösa barnet men hejdar mig i sista sekund. Jag räcker istället över den till barnmorskeassistenten Luke:

- Varsågod, placera masken över barnets ansikte och ventilera precis så som vi övade, säger jag.

Han placerar masken korrekt och börjar ge konstgjorda andetag. Jag inspekterar att bröstkorgen höjer sig som bevisen på att luften går ner i barnets lungor. Lägger en hand på bröstkorgen och känner snabba regelbundna hjärtslag.

- Bra jobbat, du får ner luften korrekt och hjärtat slår fint. Fortsätt såhär, säger jag uppmuntrande.

Två minuter senare börjar barnet gny och röra lite lätt på sig. Återupplivningen har lyckats! Vi ger barnet syrgas och lägger det hud mot hud mot modern för att inte kylas ner. Barnet är tre timmar gammal och det är oklart varför den fick andningsuppehåll. Barnet har några extra fingrar så kanske finns det fler saker inuti kroppen som inte står rätt till. Något som vi aldrig får veta för vi har ingen avancerad utrustning här.

När situationen lugnat sig berömmer jag Luke som räddade livet på barnet. Finns det något som känns bättre än att rädda livet på ett barn så är det att få coacha den lokala personalen att lära sig rädda liv. Då vet jag att jag har gjort skillnad på lång sikt, även efter att jag själv återvänder hem till den avancerade sjukvården i Sverige. Och det känns bra för själen, hur klyschigt det än må låta!

Läs hela Marie Inhammars blogg från Sydsudan.

Relaterade nyheter

Supplychain ansvariga Johanna Linder pratar med Sonja Leister hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång.
Sydsudan

Podd: Logistikern Johanna om åsnor och tårar

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar supplyansvarig logistikern Johanna Linder hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång. Hon fixar fram utrustningen till de mest otillgängliga platserna i regnskogen där inga vägar finns.

Vår team i Yambio, Sydsudan, arbetar med att återanpassa forna barnsoldater i sina lokalsamhällen.
Psykisk ohälsa

Att hjälpa forna barnsoldater

I Sydsudan pågår just nu en process för att återanpassa barnsoldater som tvingades slåss under landets långa inbördeskrig. Vi erbjuder psykosocialt stöd för att hjälpa dem att komma över sina upplevelser och kunna komma tillbaka in i samhället.

Flickan Lokoli, som blev attackerad av en krokodil i Sydsudan.
Sydsudan

Krokodilbett i Sydsudan

"Vi hörde på radion att en av våra bilar var på väg in med en patient som hade blivit attackerad av en krokodil. Jag föreställde mig någon med allvarliga skador. Täckt av blod."
- Heidi Strømsholt, sjuksköterska i Sydsudan.

kirurg Heidi Wikström i Sydsudan
Sydsudan

”Jag kände mig skyldig för att jag inte kunde hjälpa henne”

"Ayak hade många problem. Varje dag la jag om hennes förband, torkade henne ren och försökte att inte göra henne illa." 
- Heidi Wikström, kirurg i Agok.