Hoppa till huvudinnehåll

Att göra skillnad på lång sikt

Publicerad 8 december 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Lokalanställda Safari, Acheri, Pascal tillsammans med Marie i Sydsudan.

Lokalanställda Safari, Acheri, Pascal tillsammans med Marie i Sydsudan.

Det är tisdag eftermiddag och jag håller i en utbildning gällande återupplivnig av nyfödda. På britsen framför mig ligger en docka och all utrustning man behöver. Masker och andningsblåsor och slangar i olika storlekar. 

Runt mig står fyra barnmorskeassistenter samlade. Det är kollegor som från början rekryterats med kompetensen att läsa, skriva och prata engelska och sedan på vår klinik fått lära sig att hantera graviditeter, förlossningar, dess komplikationer och även de nyfödda barnen.

Övning i att återuppliva en bebis.

Foto: Marie Inhammar.

Två av de fyra kollegorna har hunnit öva återupplivning på dockan när Susan kommer springande med ett bylte.

- Barnet dör, ropar hon.

Jag tror först att hon ska bidra med ett träningsscenario, men hon lägger ner ett livlöst barn på britsen. Jag ska precis sträcka mig efter andningsblåsan och börja ventilera det livlösa barnet men hejdar mig i sista sekund. Jag räcker istället över den till barnmorskeassistenten Luke:

- Varsågod, placera masken över barnets ansikte och ventilera precis så som vi övade, säger jag.

Han placerar masken korrekt och börjar ge konstgjorda andetag. Jag inspekterar att bröstkorgen höjer sig som bevisen på att luften går ner i barnets lungor. Lägger en hand på bröstkorgen och känner snabba regelbundna hjärtslag.

- Bra jobbat, du får ner luften korrekt och hjärtat slår fint. Fortsätt såhär, säger jag uppmuntrande.

Två minuter senare börjar barnet gny och röra lite lätt på sig. Återupplivningen har lyckats! Vi ger barnet syrgas och lägger det hud mot hud mot modern för att inte kylas ner. Barnet är tre timmar gammal och det är oklart varför den fick andningsuppehåll. Barnet har några extra fingrar så kanske finns det fler saker inuti kroppen som inte står rätt till. Något som vi aldrig får veta för vi har ingen avancerad utrustning här.

När situationen lugnat sig berömmer jag Luke som räddade livet på barnet. Finns det något som känns bättre än att rädda livet på ett barn så är det att få coacha den lokala personalen att lära sig rädda liv. Då vet jag att jag har gjort skillnad på lång sikt, även efter att jag själv återvänder hem till den avancerade sjukvården i Sverige. Och det känns bra för själen, hur klyschigt det än må låta!

Läs hela Marie Inhammars blogg från Sydsudan.

Relaterade nyheter

Den lilla flickan som kom till kliniken i Sydsudan.
Sydsudan

Att hålla flickan vid liv

"En eftermiddag bärs en liten flicka på 1,8 kilo in på kliniken. Hon är en vecka gammal. Kvinnorna som kommer med barnet berättar att modern dött under hemförlossningen."
- Läkaren Marie Inhammar i Sydsudan.

Diabetessjuka Bagat Adshar testar sitt blodsocker på Agok-sjukhuset i Sydsudan.
Sydsudan

När insulinet tar slut tar livet slut

"För sjunde dagen i rad tvingas vi informera patienterna med diabetes som kommer för att hämta sitt insulin att det tyvärr inte kommit någon leverans än. Just nu är det krisläge för det finns inget insulin alls". Svenska läkaren Marie arbetar i Sydsudan.

Roslyn Brooks, läkare från Australien som arbetar på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Lankien, Sydsudan
Sydsudan

Ett brev från Lankien

"Att undersöka halsen kan förvärra läget, så den första regeln är att aldrig försöka öppna barnets mun eller undersöka halsen."
- Roslyn Brooks, som arbetar som läkare i Sydsudan.

Läkaren Marie Inhammar på plats i Doro flyktingläger i Sydsudan.
Sydsudan

"Planet står i lågor och explosioner avlöser varandra"

Jag har nu spenderat tio dagar i Sydsudan. Intrycken är många från den första veckan. Vår verksamhet ska tillgodose behovet av sjukvård för alla i regionen, men inte ens FN vet för tillfället hur många som bor här.