Att nå ut med information till sexarbetare i södra Afrika

Syftet med projektet, som sträcker sig från Moçambique via Zambia och Zimbabwe till Malawi, är att nå sexarbetare och andra som löper hög risk att smittas av hiv men är svåra att nå med information. Projektet vill också hitta ett sätt att ge kontinuerlig, daglig och livslång vård och behandling till människor som flyttar från plats till plats, som till exempel lastbilschaufförer och säsongsarbetare.

Motståndet hos männen när det gäller att använda kondom och svårigheten att få tag på gratis kondomer är bara några av hindren som kvinnor med hög risk att smittas av hiv konfronteras med.

Zimbabwes många sexarbetare känner dessutom ofta ett stort motstånd mot att besöka vårdcentraler eftersom de vet att många i personalen utgår ifrån att de är prostituerade, och det leder till diskriminering och stigmatisering. De har inte heller tillgång till profylax mot hiv som minskar risken för hivsmitta efter oskyddade samlag.

Cecilia Mondar Khanje, 30 år:

Cecilia är sexarbetare och anställd av Läkare utan Gränser som kamratstödjare för att sprida information om hiv i Zalewa, Malawi.

”När Läkare utan Gränser kom hit i juli 2014 bad en rådgivare mig att hjälpa dem med att nå ut till sexarbetare och starta ett hivprojekt. Jag visade dem alla ställen där de prostituerade kvinnorna i Zalewa jobbar, och när Läkare utan Gränser sedan behövde anställa en kamratstödjare för att utbilda kvinnorna valde de mig. Jag fick utbildning och ett intyg, och började arbeta för Läkare utan Gränser i juli 2015.

Zalewa är en knutpunkt eftersom det ligger i ”korridoren”, den landremsa som sträcker sig från Moçambique till Malawi.  Alla som kommer till Malawi från Sydafrika, Zimbabwe, Moçambique passerar Zalewa. Speciellt lastbilschaufförer – och de har dessutom mycket mer pengar än andra människor. Vi har också en fabrik som tillverkar motorer här, och varje år i mars kommer dessutom säsongsarbetarna för att plocka mandariner. Så om du är sexarbetare är Zalewa en bra stad att arbeta i.

Själv behöver jag prostituera mig för pengarnas skull; jag har två barn, fyra och sex år gamla, och jag har separerat från min man. Jag försörjer dessutom min sjuka mormor. Men sedan jag började jobba för Läkare utan Gränser prostituerar jag mig bara på helgerna.

Som kamratstödjare hjälper jag Läkare utan gränsers team att få kontakt med kvinnorna. Och om någon av dem avbryter sin behandling är det mitt jobb att leta reda på dem och få dem att fortsätta. Jag pratar bland annat med dem om hygien, sexuellt överförbara sjukdomar och att de ska testa sig för tuberkulos.

Jag och rådgivaren jobbar nära varandra. Vi får kvinnorna att testa sig för hiv, och om testet är negativt lär vi dem hur de ska göra för att inte bli smittade i fortsättningen heller, och om det är positivt skickar vi dem vidare till en klinik där de kan få behandling. Eftersom all information på kliniken är sekretessbelagd, och de inte heller blir dåligt behandlade på grund av sitt yrke, går de med på att gå till kliniken. Att vården är gratis hjälper också till.

Jag är stolt över att jobba som kamratstödjare; det känns som att jag är en bra förebild för de andra kvinnorna.

Jag är glad att jag kan hjälpa dem eftersom jag är i samma sits, jag är en av dem. Kvinnorna känner mig, de ser mig ute bland dem varenda dag, och därför litar de mer på mig än de skulle göra på någon annan. Att vinna deras förtroende är svårt!

Jag jobbar dessutom tillsammans med barägarna, de har mitt telefonnummer och hör av sig så fort de ser en ny kvinna prostituera sig. Då åker jag dit och pratar med henne om vikten av att sköta sin hälsa och testa sig för hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Jag lär dem var de kan få hjälp om de behöver det, och jag hjälper dem också att lära sig säga nej till kunder som vägrar använda kondom.”