Våldet har haft sitt grepp om Centralafrikanska republikens huvudstad Bangui i flera veckor. De flesta av stadens sjukhus fungerar inte längre. Vår projektkoordinator Jessie Gaffric arbetar på stadens enda traumaenhet, inrymt på Community-sjukhuset. Sedan striderna inleddes den 5 december har våra team behandlat mer än 800 patienter, de flesta med skottskador eller knivsår.
Avenue des Martyrs – Martyrenas aveny – ligger nästan öde. I vanliga fall är denna huvudgata full av folk. Det verkar fridfullt. Att det så sent som i går kväll förekom våldsamma sammandrabbningar mellan beväpnade grupper är svårt att föreställa sig. Community-sjukhuset, huvudstadens remissjukhus, ligger i området, inte långt från stadion. I den fallfärdiga byggnaden ligger stadens enda traumaenhet som för närvarande drivs av Läkare Utan Gränser.
– Redan i november förra året såg vi att det fanns ett stort behov av kirurgi och den 2 december påbörjade vi en insats. Då var det ingen som anade att situationen skulle explodera tre dagar senare, säger Jessie Gaffric och fortsätter:
– Den dagen tog vi emot 120 skadade och ytterligare 60 dagen därpå. Sjukhuset svämmade fullständigt över av patienter. Vi gjorde det bästa vi kunde under väldigt svåra omständigheter. Det var kaos och eftersom det inte fanns plats för alla inne på sjukhuset satte vi upp tält intill byggnaden dit vi tog patienter som behövde postoperativ vård. Allt eftersom tiden gick förbättrade vi patientflödet, hanteringen av akutmottagningen och vårdkvaliteten.
Svåra skador
Sedan enheten öppnade har vi behandlat fler än 800 skadade, varav de flesta med skottskador eller knivsår. Den 11 januari, efter att president Djotodia avgått, tog vårt team på Community-sjukhuset emot fler än femtio patienter som hänvisats vidare från någon av våra vårdcentraler i Bangui eller från lägren för internflyktingar i staden. En man kom med ambulans. Han hade blivit skjuten i foten och själv försökt lägga om sin skada. Infektionen var så omfattande att hans fot måste amputeras. En annan man hade varit med om en motorcykelolycka. En tredje hade knivsår. Patienterna strömmade in varje dag och alla hade de olika skador. I genomsnitt kom det tjugo skadade människor per dag och ännu fler vissa dagar.
– Vår främsta utmaning är att hantera osäkerheten och bristen på tid, inte minst eftersom vi måste lämna sjukhuset senast klockan 18, när utegångsförbudet träder i kraft, säger Jessie. På sjukhuset arbetar nio internationella medarbetare och ungefär 50 lokalanställda. En del av dem bor i flyktinglägret. De kan inte komma till arbetet när striderna pågår eller så tvingas de stanna och sova på sjukhuset. Vad som också är anmärkningsvärt är svårighetsgraden på skadorna, oavsett om de kommer från en kniv eller en machete. De vittnar om att våldet både är omfattande och oförsonligt.
Vi har fram till nu ansvarat för båda operationssalarna på Community-sjukhuset. Nu har Internationella Röda korskommittén (ICRC) tagit över driften av en av salarna. Så småningom är tanken att ICRC ska ansvara för hela operationsavdelningen och vi förbereder oss därför för att arbeta på ett annat sjukhus i staden.
