Hoppa till huvudinnehåll

Barnmorskan i Beira

Publicerad 14 december 2018
Lena Granqvist arbetar som barnmorska i Beira, Moçambique.
Foto: Sanna Gustafsson/Läkare Utan Gränser
Lena Granqvist arbetar som barnmorska i Beira, Moçambique.

De är tisdag morgon och jag och min man har lämnat våra två barn i skolan. De ska rakryggade ställa upp sig i skoluniform för morgonsamlingen och göra sig redo för Moçambiques nationalsång. Något de, efter drygt ett år i den internationella skolan, kan utantill.

Jag cyklar, som enda cyklist i stan med hjälm, längs den indiska oceanen min halvmil till jobbet. Jag arbetar som barnmorska för Läkare Utan Gränser i Beira, Moçambique.

Jag har fem lokalanställda barnmorskor som jag arbetar nära. Det är de som gör det möjligt, med starka krafter att vilja förbättra, stor kunskap om kulturen och kvinnorna och nyfikenhet att lära. Vi lär varandra. De rättar min taffliga portugisiska och ger mig förståelse om hur det fungerar på det lokala sjukhuset och jag anordnar träffar om abortvård, preventivmedel, hiv och läkemedel.

Idag ska jag ut till de sämre bemedlade delarna av staden tillsammans med en av barnmorskorna som jobbar med vår uppsökande verksamhet. Området heter Praia Nova, den nya hamnen, och översvämmas av havsvatten varje månad när högvattnet står som högst. Här är bostäderna billiga och enkla, korrugerat plåttak, jordgolv, en elledning om man har tur, en vattenkran på gångavstånd och svärmar av malariamyggor.

Vi pratar med henne, hon vill göra abort

Här hittar vi många i var målgrupp, kvinnor som säljer sex, och nästan varannan av dem bär på en hivinfektion. Situationen för kvinnan vi ska besöka idag är vanlig och hon delar den med många.

Hon har tre barn med två olika pappor, har aldrig gått i skolan och kan varken läsa eller skriva. Hon hyr ett litet hus med ett rum, är gravid och har arbetat med att sälja sex sedan hennes man dog i hiv. Barnen är hemma, hon har inte råd att låta dem gå i skolan. Skoluniformen, skolböckerna och de nödvändiga identitetsdokumenten kostar för mycket när varje dag är en kamp om att få lite mat i magen. Barnen har trasiga kläder, pojken har fått på sig ett rosa linne med urtvättad Frost-prinsessa på, fötterna är såriga och smutsiga.

Magen växer och kvinnan har kallat på oss, hon inser att hon inte klarar av en till i familjen. Vi pratar med henne, hon vill göra abort. Moçambique är unikt och tillhör ett få länder i Afrika som tillåter abort, till och med graviditetsvecka tolv. Men hon har en traumatisk abort bakom sig och det gör henne rädd. Hon blev gravid för ett par år sedan, fick panik och stack en metalltråd in genom slidan. Hon blödde mycket, förlorade medvetandet och barnen var skräckslagna, minns hon.

Vi pratar länge och bestämmer att vi ska följa henne till sjukhuset och se att hon kommer rätt och får vård.

Hon och hennes barn finns kvar i mina tankar när jag cyklar hem i medvind längs havet. Hem till mina barn, läxläsningen, vardagsmiddagen och sagoläsningen i sängen med myggnät.