En otillgänglig våtmark som sträcker sig över två delstater har blivit en tillflyktsort för människor som flyr undan konflikten i Sydsudan. Med hjälp av en båtambulans tar vi allvarligt sjuka patienter till det enda fungerande sjukhuset i norra Jonglei.
Det är sent en onsdag morgon när en båt närmar sig över vattnet mot den lilla byn Kuemdoc, belägen på Phom El Zaraf-flodens strand. En flagga med Läkare Utan Gränsers röda logotyp fladdrar i vinden.
En skara människor har samlats på flodstranden och medan de väntar har de sökt skydd från den heta sydsudanesiska solen under ett träd. Andra tar sig hastigt ned mot stranden när de ser båten komma in.
Människor här känner till båten. Det är deras ambulans.
När ambulansen stöter emot stranden hoppar en hälsoarbetare snabbt iland och börjar organisera gruppen av människor. Hans namn är Mut Top Nguol.
Vid 33 års ålder har han varit hjälparbetare i sitt eget land i över ett decennium. Han har jobbat med Läkare Utan Gränser sedan i april.
– Jag tycker om att hjälpa människor, säger Mut enkelt.
MALARIA OCH ORMBETT
Med en effektivitet som vittnar om lång erfarenhet börjar Mut att organisera patienterna efter deras hälsotillstånd. Han lägger försiktigt en termometer under armen på en liten flicka som har väntat på stranden med sin mamma. Även med ett otränat medicinsk öga kan man se att hon är sjuk, hon är håglös och har ont.
Hon har nästan 40 graders feber; troligen ett fall av livshotande malaria. Mut hjälper henne och modern ombord på båten, ser till att de får på sig flytvästar och går vidare till nästa pojke i kön.
Hans ben är svullet, ungefär tre gånger den vanliga storleken, och huden är uttänjd. En snabb granskning och diskussion fastställer orsaken; ormbett. Eftersom det inte finns något motgift tillgängligt på platsen måste pojken tas med i ambulansen.
Trots att han knappt kan gå vill han inte ha hjälp att komma på båten. Stolt linkar han ombord själv med en pinne som stöd.
Innan det här systemet fanns brukade människor dö eftersom det inte fanns någon transport till sjukhuset. Mut, sydsudanesisk hjälparbetare.
Muts undersökningar fortsätter i ungefär en halvtimme tills han har kontrollerat alla patienter på flodstranden och försäkrat sig om att de som tas ombord på båten är de som är i störst behov av akutsjukvård. Sedan kliver han själv ombord, nu med sex svårt sjuka patienter.
Utombordaren startar med ett vrål och ambulansen tar kurs tillbaka nedför floden. Mut behandlar uttorkning och hög feber under den 90 minuter långa resan.
ENDA FUNGERANDE SJUKHUSET
De är på väg mot sjukhuset i Old Fangak, en stad med omkring 26 000 invånare som ligger djupt inne i den enorma våtmarken Sudd. Detta område, vars namn härstammar från det arabiska ordet för "barriär" sträcker sig över två av de tre konfliktdrabbade delstaterna (Jonglei och Unity) i landet.
Läkare Utan Gränser arbetar på sjukhuset i Old Fangak, som är det enda fungerande sjukhuset i hela norra Jonglei. Det lilla teamet drivet akutmottagningen, mödra- och förlossningsvården och en näringsklinik för gravt undernärda barn.
Sedan i juni finns alltså även en ambulansbåt för de avlägsna byar i området som saknar hälso- och sjukvård, liksom för de människor som kommit flyende undan strider i delstaterna Unity och Upper Nile.
– Ambulansbåten är viktig, säger Mut, när den närmar sig Old Fangaks strand.
– Innan det här systemet fanns brukade människor dö eftersom det inte fanns någon transport till sjukhuset, fortsätter Mut.
När båten ankommer till stranden förs patienterna snabbt till sjukhuset för behandling, i många fall en behandling som räddar deras liv.
- Med den här ambulansen hjälper Läkare Utan Gränser människor i det här området, säger Mut som själv har upplevt långa perioder av krig och konflikt i området, långt innan Sydsudan blev självständigt 2011.
UPPREPADE KONFLIKTER
De senaste 18 månaderna har konflikter återigen rasat i alla riktningar kring Old Fangak, vilket har tvingat hundratusentals människor från sina hem. Många har varit på flykt i månader undan strider och direkta attacker mot civila, ofta helt utan tillgång till sjukvård under flykten.
För att nå fram till Old Fangak måste de flesta göra långa och svåra resor – över frontlinjer, genom träsk och floder. De förlorar vänner och familj på vägen men tar ändå risken eftersom områdets otillgänglighet innebär en relativ fristad. Ambulansbåten har varit en livlina för vissa av dem, liksom för invånare i de avlägsna byarna.
Dagen före den planerade resan till Kuemdoc fick teamet i Old Fangak information om en 10-årig flicka som led av svår malaria. Man planerade att plocka upp henne vid ett specifikt ställe längs floden. På väg till Kuemdoc stannar Mut på den överenskomna platsen men när de kommer dit är patienten inte där.
Ingen i byn kunde bära henne de sex timmarna till floden. Efter en diskussion bestäms det att den lokala organisationen som kontaktade Läkare Utan Gränser ska återkomma om de lyckas transportera henne till flodstranden.
Tyvärr är detta ett dilemma för många människor här. Många som har flytt konflikten är fortfarande alltför rädda för att lämna sina tillflyktsorter för att söka hjälp. Andra, som denna 10-åriga flicka med malaria, är helt enkelt för långt borta från floden där hjälp finns.
Men Mut är glad över dem han faktiskt kan hjälpa. På sin första utryckning tog båtambulansen med sig åtta patienter i allvarligt tillstånd till sjukhuset. Sannolikt skulle ingen av dem ha kunnat ta sig dit annars. Sedan dess har båten hämtat i genomsnitt 12 patienter i veckan till sjukhuset. Nästan 60 procent har varit barn under fem år.
– Vi är lyckligt lottade här som har tillgång till hälso- och sjukvård, säger Mut.
– Det gör skillnad!
Två dagar efter resan till Kuemdoc går Mut återigen ombord på ambulansen. Dagens resa ska ta honom söderut till Toch, en annan by där Läkare Utan Gränser plockar upp akutfall en gång i veckan. Det är en ny dag och han kommer att hjälpa så många patienter han kan.
