Cindy Gibb är en av våra sjuksköterskor och arbetar med barn med multiresistent tuberkulos (tbc) i Tadzjikistan, Centralasien. Här berättar hon om sitt arbete.
“Klockan är åtta på morgonen i Dushanbe, huvudstaden i Tadzjikistan, och det är redan varmt i solen. Jag tycker om att börja min arbetsdag före de andra på kontoret. I dag behöver jag få tid till att arbeta med att ta fram riktlinjer för hur vi ska få våra patienter att hosta upp tillräckligt med sputum (det saliv som hostas upp från lungor och bronker vid hosta) för att vi ska kunna sätta diagnos på dem. Det är svårt att diagnostisera tuberkulos hos barn bakteriologiskt, därför att de flesta barn, speciellt de yngsta, inte kan hosta upp tillräckligt med sputum för testerna. Det finns inte tillräckligt med forskning och utveckling, eller några tydliga råd, om hur man ska behandla tbc hos barn. Vårt projekt är därför väldigt betydelsefullt - vi utvecklar riktlinjer som helt enkelt inte funnits tidigare.
Många hembesök
Min tid delas mellan kontoret, tbc-sjukhuset för barn i Dushanbe och tbc-sjukhuset i Machiton, 17 kilometer öster om Dushanbe, där vi precis har öppnat en avdelning för barn med multiresistent tbc. Jag gör också hembesök. Just nu har vi tio patienter som får vård vid hembesök, och mina resor kan vara allt från 20 minuters bilfärd för att besöka 13-åriga Marhabo, vars familj bor innanför de gamla stadsmurarna, till en fyra timmars resa till Shaatuz och Hamadoni, i södra Khatlon-provinsen. Vi besöker två familjer i området där utbredningen av multiresistent tbc är bland den högsta i landet. Men tillgången till vård är fortfarande dålig.
Vid halvtio är jag på barnens tbc-sjukhus med vår läkare. Ofta skrivs barn från så långväga provinser som Khatlon i söder och Sogd i norr in här, en del för sex till åtta månaders behandling. Det är ungefär 30 barn med tbc och fem barn med multiresistent tbc. Min roll är att övervaka behandlingarna och hur sjukhuspersonalen hanterar sidoeffekterna av tbc -medicinerna.
Utbildar personal
Vi har haft mycket att göra den senaste tiden - tre av våra patienter har skrivits ut på en vecka. De kommer att få resten av sina behandlingar hemma. I går besökte jag en mamma med multiresistent tbc och hennes två små pojkar som också har tbc. Nadira och hennes familj bor i en by, norr om Dushanbe, som är svår att ta sig till. Den är bara fyra mil bort, men det tar omkring två timmar att köra dit på grund av de dåliga vägförhållandena. De sista 20 minuterna tog vi oss fram till fots. Det var en kamp i den branta uppförsbacken som bäst passar de åsnor som tar sig förbi oss på vägen. Men utsikten är fantastisk; vi är omgivna av en nästan outhärdlig skönhet från den prunkande floddalen.
När ett barn skrivs ut från tbc-sjukhuset, måste jag förbereda allting för att deras hemresa ska bli så bra som möjlig. Jag ser till att det finns medicin, att sjuksköterskan på den lokala hälsokliniken är motiverad och har tillräckligt med kunskap om tbc för att arbeta med patienten, och att det finns tillgång till transport om familjen behöver resa till den närmaste kliniken. Oftast är det sjuksköterskan i hembyn som ser till att den dagliga medicineringen fungerar och ger injektioner. Men när det gäller Nadiras familj är det av en volontär, som också är släkt med familjen, som tar hand om detta. Hon har ingen formell vårdutbildning men har fått viss utbildning genom oss. Vi står för bland annat transporter till familjerna och deras sjukvårdare när de gör hembesök. Patienterna får också paket med basvaror som konserverat kött, fisk, mjölk och grönsaker en gång i veckan.
Nästa vecka ska jag besöka Nadiras syster Gulnaras familj. Både Gulnara och hennes två barn Hassan och Dilnoza har multiresistent tbc. Att identifiera nära familjekontakter är en viktig del av projektet eftersom de flesta här har starka familjeband och storfamiljer ofta lever ihop i ett hushåll.
Projektet växer
Läkaren och jag, tillsammans med våra översättare och chaufförer, ska åka i tre timmar längs den pittoreska, men dåliga, bergsvägen innan mörkret faller, där vi ska stanna över natten i Shaartuz. Dagen efter ska vi träffa vår patient och hennes familj och se till den lokala hälsokliniken och personalen.
I bilen har jag slutligen tid att arbeta med planen för arbetet med barn med tbc. Under resten av resan övar vi på i tadzjikiska. Jag har börjat ta lektioner i tadzjikiska eftersom jag ganska snart kom på att det öppnas många dörrar och hjärtan - både i mina professionella och i mina personliga relationer - om jag kan säga enkla saker på tadzjikiska.
Mitt jobb innebär många resor, men jag känner mig privilegierad som får se alla hörn av Tadzjikistan. Projektet växer, vi kommer att få fler och fler patienter att göra hembesök hos och jag ser fram emot att hitta en tadzjikisk sjuksköterska som kan hjälpa mig.”
För första gången får barn med multiresistent tuberkulos (MDR-TBC) i Tadzjikistan behandling för den livshotande sjukdomen. Vi har öppnat en ny avdelning på Machiton-sjukhuset, nära huvudstaden Dushanbe, där planerna är att under de närmaste tre månaderna behandla 60 till 100 barn med tbc och deras familjemedlemmar. Tadzjikistan är en av de fattigaste länderna från det forna Sovjetblocket.
Läs mer om tuberkulos här.
