Hoppa till huvudinnehåll

Blommor i mörkt vatten: Återhämtningen efter cyklonen Idai

Publicerad 28 maj 2019
Läkare Utan Gränser delar ut klor och tvål i Moçambique
Läkare Utan Gränser delar ut klor och tvål i Moçambique efter cyklonen Idai.
Foto: Pablo Garrigos/Läkare Utan Gränser

Läkare Utan Gränsers läkare Ana reflekterar över berättelserna från de som överlevde cyklonen Idai i Moçambique, och minnet av de som försvann.

Inget symboliserar förödelsen efter cyklonen mer än träden. Sönderfallna, trasiga och bladlösa är de en påminnelse om de snabba vindarna och vattnet som fick de hundratals år gamla högresta stammarna att falla livlösa ner på marken.

Oväntat nog kom träden även att fungera som livbåtar under översvämningen.
Människor tog skydd i trädens grenar när vattnet steg över deras tak, i väntan på räddningen som för en del aldrig kom.

Efter att ha simmat i vattnet som sköljt över det som en gång var deras hem, berättade människor besviket för mig att de inte överlevt på grund av godhet eller mod, utan snarare den godtyckliga slumpen av vilken gren man lyckades få tag i.

Ett liv begravt i regnet

Det finns historier också i annat än träden. 

I den översvämmade dammen nära Lamego brukade mödrar låta sina barn simma i floden som bestraffning för att de hade skolkat. I slutändan var det mödrarna som drunknade i dammen, medan barnen som blivit skickliga simmare lyckades ta sig till säkerhet. Men de var för små för att kunna rädda sina föräldrar.

Maria Pedro står framför spillrorna av det som en gång var hennes hus.
Maria Pedro står framför spillrorna av det som en gång var hennes hus.
Foto: Giuseppe La Rosa/Läkare Utan Gränser

Jag är förvirrad av alla människor som går runt i cirklar och kollar ner i marken kring gyttjan som blev ödet för några av husen. Jag förstår äntligen när någon kryper ner för att gräva upp något viktigt som från början är osynligt för mig: trötta händer gräver ur familjeporträtt, en t-shirt och någons favoritspegel. Minnen av ett liv begravt av regnet.

Stillsam värdighet

På vägen till vårdcentralen i Nhampoca så stoppas jag av två män:

– Kan läkaren komma och titta på något med oss?

Jag tar med mig min utrustning ur min ryggsäck och gör mig redo att träffa patienten som behöver vård. När jag når floden överraskas jag av den stillsamma stämningen hos en grupp av män som samlats i en cirkel, runt någon, eller något som jag inte kan skönja.

Jag för dem försiktigt åt sidan och ser små detaljer i gyttjan som förklarar: en kvinnas tidigare färgglada klänning, nu brun och urtvättad, hennes slappa händer missfärgade av träskvattnet.

– Jag är för sen. Vi är för sena. Jag är ledsen, jag kan inte hjälpa, vräker jag ur mig.

De nickar i tystnad. De ville bara att hon skulle få chansen att bli sedd. Jag kommer att berätta om henne för andra, även om jag inte vet hur, det måste jag.  

Risk för malaria

På landsbygden i den lilla byn Nhatiquiriqui köar människor till Läkare Utan Gränsers mobila klinik.

De lokala hälsoinformatörerna tar med patienter till vår lilla klinik, där konsultationerna genomförs sittandes på tomma rissäckar då vi inte längre har stolar. Patient efter patient diagnostiseras med malaria. Fler än hälften av dem är barn under fem år.

Översvämningarna förstörde hem, men tog också ifrån folk deras ägodelar – myggnät och kläder – vilket gör dem ännu mer utsatta för myggorna som nu ökar i de nya vattendragen.

Läkare Utan Gränsers sjuksköterska pratar med en patient på vår mobila klinik.
Läkare Utan Gränsers sjuksköterska pratar med en patient på vår mobila klinik.
Foto: Giuseppe La Rosa/Läkare Utan Gränser

En flicka som ser mycket äldre ut än de nio år hon nyss fyllt slår sig ned bredvid mig med sina två yngre bröder. Alla har malaria, så jag frågar efter hennes mamma för att förklara hur behandlingen fungerar och hur man kan förebygga att bli smittad.

Den lokala hälsoinformatören rör min arm mjukt och säger att det inte längre finns någon mamma.

– Det finns flera fall som detta, säger han.

Det kommer ta tid för byn att återhämta sig.

Räddningen

Den mest akuta fasen må vara över, men medan vattnet försvinner så fortsätter träden att berätta historier.

– Det är där jag höll mig fast i fyra dagar, säger en äldre man i Nhampoca.

– Det här trädet räddade livet på min familj,

För sjuksköterskan Chipendo på den lokala vårdcentralen kom räddningen inte från någon flådig helikopter, utan från modet hos lokala fiskare. De använde ett träd som en improviserad kanot och kom till hans undsättning, med sina egna liv som insats i de starka strömmarna. Chipendo hade spenderat två dagar utan mat fastklamrad i en gren.

Han bad om att inte bli transporterad till sitt hem, utan direkt till vårdcentralen där han visste att det fanns arbete att göra och patienter att se.

I det mörka vattnet

I slutändan var det staden och dess folk som led, förlorade, tröstade och återuppbyggde.

När grödorna blygsamt börjar gro från marken i Nhampoca så tänker jag på alla berättelser om mod, styrka, kraft och självuppoffring som jag har hört från de som överlevde cyklonen. Men jag tänker också på minnet av de som försvann i kampen om sina liv. 

Under denna sköra period av återhämtning, när moçambikier börjar återuppbygga sina liv och hem, så går jag längs en jordväg på väg tillbaka från vårdcentralen och ser en sista gång ut över vattnet.

För första gången ser jag blommor i det mörka vattnet.
 

Sjuksköterska sitter i en säng med ett litet barn

Nu kan vi göra dubbelt så mycket tillsammans

I jul är varje hundralapp du ger värd två hundralappar. Akelius Foundation har nämligen valt att bli en av oss i Läkare Utan Gränser och dubbla alla engångsgåvor fram till 5 januari. Det betyder att vi tillsammans kan göra dubbelt så mycket.
Ge en gåva