Hoppa till huvudinnehåll

Brev från Papua Nya Guinea

Publicerad 28 november 2013

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Sjuksköterskan Kate White från Australien arbetar i vårt familjestödcenter i Tari, Papua Nya Guinea.

Sjuksköterskan Kate White från Australien arbetar i vårt familjestödcenter i Tari, Papua Nya Guinea.

”Till slut känner jag ändå ett hopp, ett hopp om att våldet blir ett undantag från regeln och inte den regel som styr”.

I Papua Nya Guinea är sexuellt våld och våld inom familjen mycket vanligt. Den senaste FN-studien med 10 000 män och 3000 kvinnor fann att Papua Nya Guinea hade de högsta nivåerna av sexuellt våld inom familjen av de tio länder i Asien- och Stillahavsregionen som ingick i studien. En av fem kvinnors första sexuella erfarenhet var våldtäkt och en tredjedel av männen hade blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

Kate White är sjuksköterska från Brisbane, Australien. Hon arbetar i vårt familjestödcenter i Tari och berättar i ett brev om sina upplevelser:
För närvarande arbetar jag i Tari i södra högländerna i Papua Nya Guinea. Tari är en av de vackraste platser jag varit på. Runt staden reser sig bergen, täckta av skog. På morgnarna rullar molnen in i dalen och man kan se bergstopparna sticka fram. Det är så vackert att det nästan känns magiskt.

En lördagskväll då mitt uppdrag är på väg att avslutas får jag frågan från en av våra logistiker om vad som betytt mest under min tid i Tari. Jag tänker på allt jag upplevt som medicinsk samordnare och kommer fram till två händelser som gjort stort intryck.

”Det är kvinnans fel”

Den ena var då vi tog emot en patient vid vårt familjestödscenter. Vid centret hjälper vi personer som utsatts för sexuellt våld och våld inom familjen. De får där den vård de behöver – såväl medicinsk som psykosocial – för sina skador.

Patienten var en kvinna, drygt 30 år gammal, inte mycket äldre än jag själv. Hon var på väg hem från marknaden då en man tog tag i henne och drog in henne bland buskarna. Där hotade han henne med en kniv och våldtog henne. Hon kom till oss då hon var rädd för att ha blivit gravid efter våldtäkten. Hon var ensamstående med tre barn och kunde inte försörja ett till. Hon bodde tillsammans med sin makes familj trots att det gått många år sedan hon senast såg mannen. Men om familjen fick reda på att hon blivit våldtagen skulle de kasta ut henne. I Tari anser man att det är kvinnans eget fel om hon blir våldtagen.

Det här var fjärde gången som hon hade utsatts för våldtäkt. Ändå tycktes hon inte ha upplevt ett stort trauma. Faktum var att en av de saker hon mest bekymrade sig för var att jag var för mager och behövde äta mer. Hon erbjöd sig därför att ge mig grönsaker från sin trädgård.

Vi gav henne medicin om hon skulle ha smittats med hiv eller andra sexuellt överförbara sjukdomar och dagen-efter-piller för att förhindra eventuell graviditet. Hon vaccinerades mot stelkramp och hepatit B och vi gav henne psykosocialt stöd.

Tre dagar senare kom hon tillbaka för att ge mig grönsaker och spannmål som jag kunde odla själv. Det kändes som att jag ville gråta: hon hade varit med om en fruktansvärd händelse och ändå var det viktigast för henne att visa omtanke om andra.

Knivhugg utan uppsåt

Den andra händelsen var en patient som kom mig mycket närmre än jag normalt skulle tillåta. Han hette Will. Jag fick ett meddelande från en klinik i trakten om att ett barn hade kommit in med ett djupt sår i buken. Läget var stabilt men han måste opereras akut. De skulle ordna en helikopter för att ta honom till Tari och undrade om vi kunde ta emot honom. Förutom att vi på Läkare Utan Gränser driver familjestödscentret i Tari erbjuder vi också akut- och traumakirurgi i provinsen, så jag svarade ja.

Tillsammans med en kirurg åkte jag ut till flygplatsen och till slut landade helikoptern. Pojken, som var sju år, såg rädd ut. Jag lyfte upp honom och bar honom till bilen. Hela tiden stirrade han på mig med sina stora bruna ögon. Då vi kom fram till sjukhuset och tog av honom kläderna såg vi att tarmarna hängde utanför. Han fördes omedelbart till operationssalen.

Medan resten av teamet genomförde operationen försökte jag ta reda på vad som hade hänt. Det visade sig att Will och hans äldre syskon hade lekt och att han då hade fått ett hugg i magen. Jag var inte förvånad. Det är tyvärr inte helt ovanligt att sådant händer i Tari.

Under tiden som Will började återhämta sig kom vi varandra nära. Personalen trodde att det berodde på att jag var den första person han såg då han bars ut ur helikoptern. Själv tror jag att det kanske berodde på att jag är en trevlig person, men vi kommer aldrig att få veta sanningen. Efter mina rundor på avdelningen brukade jag ta ut honom i en rullstol för att busa lite. Vi gjorde vattenpistoler av gamla sprutor och siktade på dem som gick förbi. Tio dagar senare, då det var dags för honom att lämna sjukhuset, var han åter sitt rätta jag, en okynnig pojke.

Våld ska inte vara ”normalt”

När jag skriver detta brev konstaterar jag att det jag upplevt inte borde vara det som anses normalt. Men under de nio månader jag varit i Tari så har jag förstått att det är just så det är. Våld i alla former, inklusive sexuellt våld, tillhör vardagen och upplevs av människorna här som helt normalt.

Men det finns också många som försöker ändra på detta. Inte bara vi inom Läkare Utan Gränser arbetar på att öka människors medvetenhet och bidra till förändring. Det finns också de som ordnar med trygga boenden för kvinnor och barn som utsatts för våld inom familjen och för sexuellt våld. Vi ser att det gradvis skett en attitydförändring hos både lokal personal och bland patienter.

Jag hoppas och tror på att fler i samhället önskar och accepterar en förändring. Jag hoppas att våld blir ett undantag från regeln och inte den regel som styr. Jag hoppas att Tari en dag inte bara ska omges av ett vackert landskap utan också ha blivit ett bättre samhälle att leva i.

Familj och sexuellt våld är en medicinsk-humanitär nödsituation och folkhälsokris med konsekvenser för individ, familj och på en nationell nivå. Vi har arbetat i Papua Nya Guinea sedan 1992 och har 201 internationellt och lokalt anställda.

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.