Paul Cawthorne minns hur han och hans kollegor smugglade hivmediciner i sina resväskor. Och än i dag är tillgången till livräddande läkemedel långt ifrån självklar.
Brev från Thailand:
Vid årets Oscarsgala vann den amerikanska filmen Dallas Buyers Club tre statyetter, däribland för bästa manliga huvudroll. Filmen bygger på den verkliga berättelsen om en hivpositiv man, Ron Woodroof, som av sin läkare får veta att han har 30 dagar kvar att leva. De bromsmediciner som eventuellt skulle kunna rädda hans liv är olagliga i USA. I sin ilska och vanmakt över att inte ha tillgång till läkemedlen börjar han smuggla in och distribuera medicinerna och tillsammans med andra hivpositiva bildar han en ”köparklubb”.
I filmen presenteras detta som ett historiskt problem, något som hörde 80- och 90-talen till. Men när jag ser filmen påminns jag om något som hände för inte alls så länge sedan. År 2000, när de flesta människor i fattiga länder inte hade tillgång till livräddande antiretrovirala mediciner, ansvarade jag för Läkare Utan Gränsers insatser i Thailand.
Vi inledde där ett av organisationens första projekt för behandling av hiv men det var inte så lätt. På den tiden kostade behandling med antiretrovirala läkemedel (ARV) runt 10 000 usd per person och år. Lösningen? Att göra som Ron Woodroof.
Alla vi som jobbade i projektet, och även andra som stödde oss, turades om att gömma så mycket ARV-läkemedel i våra resväskor som vi bara kunde varje gång vi reste utomlands. Men, precis som i filmen, så fanns det inte tillräckligt med mediciner för att vi skulle kunna behandla alla som behövde dem. Det innebar att läkare var tvungna att göra ett extremt svårt val: vem skulle få behandling, vem skulle inte få – och därmed så småningom dö.
I dag får närmare 10 miljoner människor i låginkomstländer hivbehandling. Läkare Utan Gränser behandlar numera 285 000 hivpositiva i 21 länder. Men fortfarande måste vi hela tiden kämpa för tillgång till nyare, dyrare läkemedel som kostar upp till 15 gånger mer än den grundläggande kombinationsbehandlingen.
Och det här är inte ett problem enbart för hiv. Upp till 180 miljoner människor i världen, varav de allra flesta i fattiga länder, har hepatit C. Priset för nya läkemedel mot denna sjukdom är hisnande – för tolv veckors behandling med ett enda läkemedel får man betala 84 000 usd. Det vill säga 1 000 usd per piller.
Hur har det blivit så här?
Det rådande systemet för forskning och utveckling av nya läkemedel innebär att läkemedelsbolagen får patent på sin produkt, oftast i 20 år. Det innebär i sin tur att bolagen kan ta ett så högt pris som marknaden klarar av, utan att vara rädda för konkurrens. Patienter och sjukvårdare ställs inför det ofta omöjliga valet att antingen betala marknadspriset, eller vänta i 20 år tills patentet gått ut och priserna sjunker. Och att vänta betyder för det mesta att dö.
För många sjukdomar utvecklas inga nya mediciner över huvud taget. Fram till i slutet av 2012 hade det inte tagits fram några nya läkemedel mot tuberkulos på 50 år eftersom det inte fanns någon lönsamhet. Den överväldigande majoriteten tbc-sjuka bor ju i fattiga länder. Men nu börjar den här bristen på forskning påverka rikare länder också. Vi ser hur människor dör i infektioner som vi inte längre kan behandla med antibiotika och inga nya läkemedel är heller på gång. Läkemedelsbolagen vill inte investera i forskning och utveckling i mediciner som folk bara tar i några veckor – de föredrar att satsa på kroniska sjukdomar.
Det är uppenbart att system inte fungerar. Jag bor i Thailand och jag ser varje dag människor som drabbas av det. Det är dags att bli förbannad och kräva förändring. Det är dags att göra som Ron Woodroof gjorde.
Paul Cawthorne, koordinator, Accesskampanjen, Thailand
