Sverige har ett stort engagemang för världens fattigaste. Vi tillhör de länder som avsätter störst andel av statsbudgeten för bistånd. Regeringens önskan är att stärka vårt internationella engagemang och göra biståndet mer resultatinriktat. En målsättning som hänger på att det finns svenskar med kunskap och erfarenhet av arbete i låginkomstländer. Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet.
I 30 års tid har Sverige framgångsrikt utbildat sjukvårdspersonal för arbete i fattiga länder. Men snart upphör denna populära kurs att existera. Orsaken är ointresse på Sida. Detta är inte bara beklagligt, utan motverkar också regeringens ambitioner.
Sverige har tillsammans med 190 andra länder åtagit sig att arbeta för att förverkliga FN:s millenniemål för utveckling och minskad fattigdom. Tre av de åtta målen omfattar internationell hälsa. Svenskt bistånd ska, enligt biståndsmyndigheten Sida, bygga på kompetens och noggranna förberedelser, även för insatser av enskilda svenska organisationer. Vi instämmer, det krävs mer än goda intentioner för framgång i kampen mot de sjukdomar som följer i fattigdomens fotspår. Numera finns en bred utbildning om hur sjukdom och fattigdom är kopplade till varandra på universitetens kurser i global hälsa.
Men utbildning och yrkeserfarenhet i ett rikt land betyder inte att läkare och sjuksköterskor har kunskap om hur fattigdomsrelaterade sjukdomar bäst behandlas i resursknapp vård. Sverige är en skonad ö i världen, en icke representativ tillflyktsort fri från malaria, mässling och livshotande diarréer. De svenska vårdutbildningarna är inte anpassade till de utmaningar svensk sjukvårdpersonal ständigt tvingas hantera i fattiga och härjade länder. Därför behövs även kurser som konkret lär ut hur sjukvårdspersonal konkret kan bidra till bästa möjliga vård i fattiga och härjade länder.
Internationell hälsa är ett tvärvetenskapligt ämne som innefattar folkhälsa, mödra- och barnhälsovård, nutrition, infektionssjukdomar och humanitärt bistånd, ur främst ett låginkomstperspektiv. En omtyckt och unik fältförberedande universitetskurs i just detta ämne finns sedan trettio år i Sverige är nu på väg att försvinna. Den behandlar de faktiska förhållandena i resursknappa miljöer, för sjuksköterskor, barnmorskor, läkare och nutritionister som vill göra en medicinsk insats för behövande i världens fattigaste regioner. Examen från denna kurs är ett grundläggande krav för arbete med Läkare Utan Gränser, som årligen skickar ut ett 80 tal svenskar för att bistå med hälso- och sjukvård i framförallt krisdrabbade låginkomstländer.
Regeringens ambitioner om att skapa ett kunskapsbaserat och effektivt bistånd uttrycks i skrivelse 2007/08:89 med titeln Sveriges politik för global utveckling: ”Sverige har god kunskap och erfarenhet på många områden inom det globala hälsoarbetet och har både ett moraliskt ansvar och ett egenintresse i att verka för en förbättrad hälsa globalt”.
Trots alla högtidliga deklarationer står vi idag inför en situation där ingen myndighet vill finansiera kursen. Följden blir att den svenska resursbasen av kompetent personal kommer att urholkas. Avsaknaden av utbildning i internationell hälsa riskerar därmed att bli ett kännbart hinder för fortsatt rekrytering av svensk medicinsk personal till biståndsinsatser i områden som Darfur, Somalia och Tchad.
Detta sker, paradoxalt nog, samtidigt som Räddningsverket fått ökade resurser att skicka fler svenskar i fält och regeringen i april la fram sin proposition där katastrofmedicin föreslås bli en integrerad del av svenska insatser utomlands. Hur kompetensen hos dem som rekryteras för dessa uppdrag ska garanteras verkar ingen ta ansvar för.
Vi som undertecknar denna artikel skäms över den kompetensmässiga utarmningen. Vi vet nämligen att det inte räcker med engagemang och entusiasm för att bistå fattiga människors desperata behov av hjälp. Det krävs professionalism. Tillgång till adekvat utbildning i internationell hälsa är inte bara ett konkret verktyg för Sveriges insatser i kampen mot fattigdomens sjukdomar. Det är även ett medel för att effektivisera det svenska biståndet. Vi hoppas att biståndsminister Gunilla Carlsson håller med oss om detta och ser till att omedelbart lösa finansieringen av denna utbildning.
Läkare Utan Gränser tar gärna på sig ansvaret att, i samverkan med andra lämpliga aktörer, se till att denna fältanpassade kurs i internationell hälsa blir bra och relevant, så att även kommande generationer svensk sjukvårdspersonal ska kunna rustas för arbete i de mest utsatta delarna av världen. Kapacitet att ge kursen finns i Uppsala, Stockholm och Jönköping. Sida behöver bara besluta vilken avdelning som ska finansiera kursen, när Svenska missionsrådet inte längre är ansvarig för upphandling och kvalitet.
Det duger inte att ena dagen tala om att Sverige ”ska bli ett föregångsland när det gäller kvalitet och effektivitet” i fråga om biståndsarbete, och nästa dag medverka till att förutsättningarna för detta försvinner.
Johan von Schreeb, med dr. Karolinska Institutet och grundare av Läkare Utan Gränser Sverige
Hans Rosling, professor Karolinska Institutet
Anneli Eriksson, ordförande Läkare Utan Gränser
