CAR: utan hopp om att återvända

Ett spänt lugn råder i Centralafrikanska republiken där man inväntar den andra omgången i presidentvalet som ska genomföras i början av februari. I september flammade våldet upp igen och befolkningen lever i ständig rädsla för nya våldsutbrott.

I huvudstaden Bangui har över 30 000 människor tagit sin tillflykt till överbefolkade och osanitära läger, samt till skolor och kyrkor. För att ge dem bra och kostnadsfri vård har Läkare Utan Gränser mobila kliniker i fem läger i staden. Vi driver också ett sjukhus och en mödravårdsklinik i Mpoko, ett av lägren, samt ger sjukvård en gång i veckan i den muslimska enklaven i PK5. 

I bilder - livet som internflykting i Bangui

Det här är Benzvi, ett flyktingläger i Bangui. Hit kommer vår personal två gånger i veckan för att ge människor vård. En vanlig dag träffar de omkring 150 patienter. De flesta söker vård för malaria, luftvägsinfektioner och diarré – sjukdomar som i många fall är ett resultat av lägrets svåra levnadsförhållanden. 

En vy av tälten i flyktinglägret Mpoko, Bangui. Människorna här har tvingats fly sina hem och många av dem har kommit hit med få eller inga tillhörigheter. Här sover några i tält som byggts av det material som man kunnat hitta, andra sover utomhus.

30-åriga Nadège med sonen Prosper och dottern Gabriella i flyktinglägret Benzvi. Hit flydde de när oroligheterna bröt ut i december 2013 och de har bott här sen dess. För att överleva bakar Nadège kakor som hon säljer på gatorna i Bangui. ”Vi har bara mat nog för ett mål mat om dagen till oss själva och barnen” berättar hon.

22-åriga Ethna i flyktinglägret Benzvi, Bangui. Ethna och Nadège är vänner och brukade bo i samma område. Ethna flydde hit tillsammans med Nadège efter att hennes hem attackerats av beväpnade grupper. De tog allt hon ägde och dödade tre av hennes grannar. Sen de flyttade hit har både Ethnas och Nadèges barn insjuknat i malaria flera gånger, men de har fått vård på vår mobila klinik. Ibland försöker vännerna åka hem för att se om det är möjligt att flytta tillbaka, men situationen är fortfarande väldigt instabil.

35-åriga Nina Wongbo på ett fält i flyktinglägret Mpoko, Bangui. Många här är beroende av små bitar av mark för att kunna odla grödor och ha något att äta. 

Lucienne Bironta bor i flyktinglägret Mpoko. Hennes dotter mår inte bra, därför har hon tagit med henne till vår klinik. ”Vi har sovit i min släktings hus utanför lägret i en vecka nu. Det är för svåra levnadsförhållanden i lägret. Det är otryggt, smutsigt och flugor överallt”, berättar hon. Lucienne har bott lägret i två år nu. Hon flydde hit för att skydda sin familj, efter att fyra av hennes grannar dödats.

17-åriga Mireil Bozanga väger sin bebis med hjälp av vår personal i lägret Benzvi, Bangui.

 37-åriga Amin Afis brukade jobba som diamanthandlare och hantverkare innan han flydde till den centrala moskén i Bangui. Amin och hans familj har lyckats skydda sig från oroligheterna genom att hålla sig gömda. Att Amin fortfarande är i livet är tack vare hans grannars solidaritet. Enligt Amin verkar säkerhetssituationen ha förbättrats sen påven besökte staden i november, men rädslan är fortfarande stor.

Valentin flydde sitt hem efter att våldet bröt ut den 5 december. Beväpnade män dödade två av hans grannar och hans ena son, sen plundrade de huset. Valentin tvingades begrava sin son på sin egen mark, eftersom det var för farligt att besöka gravplatsen. Sen flydde han till Mpoko-lägret. Valentin säger att de beväpnade grupperna är orsaken till oroligheterna i landet och han önskar att de snabbt avväpnas. "Presidentvalen är ett hopp. Vem som än blir vald hoppas vi blir respekterad av alla."

Läkare Utan Gränser har arbetat i Centralafrikanska republiken sedan 1996 och har över 3000 internationellt och 2000 lokalt anställda i landet. Utöver aktiviteterna i Bangui arbetar vi på 15 platser över hela landet samt hjälper flyktingar från CAR i grannländerna Tchad, Kamerun och Kongo-Kinshasa.