I mitten av ett krig och med en ekonomi i kollaps så bemöts människorna i Jemen dagligen av omöjliga beslut. Läkaren Georgina Woolveridge träffar en av dom...
När jag går mot akutmottagningen ekar skriken i korridoren.
Det är inte ovanligt - allt viktigt i Jemen verkar kommuniceras flera decibel över det normala - men det här låter ännu högre. Argt.
Vi skyndar oss.
"Jag har tio barn hemma - det är bättre att en dör än alla tio!"
Framför oss ser vi den skrikande mannen. Översättaren börjar tolka, men jag har redan förstått genom mannens kroppsspråk. Vilda gestikulationer, hans blick - han ser ut som en man utan något val.
Runtomkring den skrikande mannen står flera ur personalen. Bakom honom står hans fru vaggandes en hög filtar.
Jag är bekant med filtarna från en timme sedan i återupplivningsrummet. En liten skakande, avmagrad arm sticker ut från filtarna.
Han andas snabb. Hjärtat rusar av febern som härjar i hans undernärda kropp. Han är fem månader gammal och väger bara 3 200 gram - hälften av det han borde väga i den åldern.
Men han skriker med en kraft som inte passar hans storlek. Någonting hans mamma säger att han har gjort i tre månader sedan hennes bröstmjölk började sina.
De två fattiga föräldrarna från landsbygden i Jemen kämpar med att mata deras elfte barn. De är inte bara svultna på grund av bristen på mat, de har heller inte kunnat vaccinera honom efter att sjukvården i landet kollapsat.
Han behöver tas till en specialistklinik för behandling av undernärda barn. Men den närmsta ligger en timme härifrån med bil.
Vi informerar hans mamma och påbörjar processen med att remittera honom. Ännu en pusselbit som måste falla på plats i detta ständiga spel med vår enda ambulans.
"Det här är inte första gången"
En vuxen måste stanna med barnet på kliniken. Förnuftet möts av pappans protester när han får veta detta. Hans kultur gör att frun inte kan åka ensam, och han kan inte lämna sina andra barn.
En läkare, sjuksköterska och hälsorådgivare köar för att försöka prata med honom. Vi förklarar att hans sons tillstånd är så pass allvarligt att risken finns att det förvärras, med döden som en möjlig utgång, om han inte får behandling. Först står han som en vägg av ilska. Sedan börjar han krackelera.
"Jag har tio barn hemma - det är bättre att en dör än alla tio," upprepar han lugnt men omkullkastad av sitt dilemma.
Det finns ingen annan i familjen som kan ta hand om de tio andra barnen i hans by.
Pappan förklarar att han måste få ta med barnet hem till de andra. Han lovar att komma tillbaka när han har tillräckligt med pengar för att försörja familjen när han är borta.
Jemeniter är vana att leva med konsekvenserna av ett trasigt system, men den här mannen kan inget göra. Jag får intrycket av att detta inte är första gången han behöver bedriva byteshandel av ett liv mot många.
Först trodde jag att han inte förstod, men nu är det jag som kämpar med nyanserna.
De kom aldrig tillbaka.
Det har gått en månad sedan jag träffade den utmärglade mannen och bad hans familj att stanna. Trots mina bästa förhoppningar och noggranna kontroller av besökslistan på mottagningen så kom de inte tillbaka. Utan någon kontaktinformation är jag inte säker på om den lille pojken lyckades bli sex månader gammal och fyra kilo tung, eller ligger i graven. Detta är hur krig ser ut för mig. Stövlar, kamouflerade kläder, soldater och bomber är långt ifrån det jag har sett och upplevt i Jemen och förra året i Irak.
Krig ser ut som ansiktet på ett utmärglat litet barn, som ser ut att åldras för snabbt då han ironiskt nog samtidigt långsamt dör av undernäring.
Jag ville så gärna att det undernärda barnet skulle komma tillbaka för att kunna ge honom en chans att få leva.
Jag ville känna hopp - för min egen del och för framtiden för Jemens folk. Jag kanske trodde att jag var berättigad till det, när det i själva verket är 28 miljoner jemeniter som har den rätten.
Till grundläggande mänskliga rättigheter. Till sjukvård. Till ett liv fritt från konflikt.
