I våras jobbade sjuksköterskan Elin Bucher på sjukhuset i Gogrial i Sydsudan. I det här utdraget från hennes blogg får vi följa henne under några hektiska dagar.
28 april
Idag blev en av killarna i sterilen sjuk. Så jag hoppade in där och hjälpte Salva, en av våra lokalt anställda. Han visade hur man slog in instrumenten i paket som man sedan steriliserar. Mina paket såg ut som små knöggliga katastrofer. Salva tittade skeptiskt på mig. Som att han tvivlade på att jag faktiskt var legitimerad sjuksköterska. Hans engelska räckte inte till när jag försökte förklara att steril paketering inte ingår i sjuksköterskeutbildningen i Sverige. Men efter en tio-tolv inslagna paket blev det bättre. Salva tittade på mig och sa: "Hellin, you have a wise mind. You learn fast". Sen satt vi där i en timme och steriliserade instrument ihop. Salva sjöng sånger på dinka och jag sjöng på Neil Young.
5 maj
Sydsudaneser har ett visst sätt att gestikulera, att tala, som kan upplevas som rätt aggressivt. Om man inte vet bättre. Men nu vet jag bättre. Jag hjälpte den franska barnmorskan Coco på förlossningen idag. Inte för att jag kan något om barnafödande utan för att hon behövde ett par extra händer. Satt i salen och ögnade igenom några journaler när en hand med ett par knäppande fingrar dök upp tre centimeter från mina ögon. Tittade upp. En av de höggravida kvinnorna stod framför mig. Hon viftade med pekfingret i mitt ansikte "You! you baby!?" Hon ville veta om jag hade några egna barn. Alltså bara ett trevligt kontaktsökande. "Yesss…" började jag svara. För jag har läst någonstans att man får mer respekt om man är en barnafödande kvinna i de här delarna av Afrika. Men sen kom jag på att det är onödigt att nästla in mig i massa lögner om hittepå-barn. Man vet aldrig var det slutar. "No, no babies" svarade jag. Coco kom in i samma stund och fick samma fråga. Nej, inga barn hos Coco heller. De fem kvinnorna i rummet tittade på varandra och sen började de skratta. Och de skrattade så att tårarna rann. Herregud, vår barnlöshet var så roande att de nästan sattes in i förlossnings-mode, eller vad det nu heter. Och sen började de föda barn. Ingen smärtlindring. ALLS. Två av dem klämde ut tvillingpar. När de var klara reste de sig och gick ut till duschen. Sen kom de tillbaka in och hämtade sina bebisar och tog med dem till "mamma-avdelningen". Inga krusiduller liksom.
7 maj
Barn dör väldigt lätt här. Jag har under de tre senaste dagarna sett tre barn dö. Barn som dog av saker de aldrig skulle dött av i Europa eller USA. Abdullhai, vår kenyanska narkosläkare, säger att vi européer/amerikaner måste lära oss att låta barnen som inte kommer överleva, dö. Vi har tydligen svårt för det. Jag har svårt för det.
Intensiven i Gogrial är egentligen bara en sal med 8 sängar, tillhörande myggnät och en skylt vid dörröppningen där det står ”ICU”. Klockan 18 kommer Akon in. En tvåårig flicka som blivit ormbiten en liten stund innan. Akon skriker av smärta trots smärtlindring, bettet är omlagt men vi har inget motgift vi kan ge. Plötsligt ropar Ryan till mig att komma. Akon har börjat sjunka i medvetande och plötsligt kräks hon. Vi behöver en sug för att suga bort kräket innan hon får ner det i lungorna. Vi har ingen sug på intensiven. Någon springer och hämtar sugen från förlossningen. Det tar en evighet. Akon försvinner bort mer och mer. Sen suger vi rent så gott vi kan. Hjälper henne att andas med en andningsblåsa. Ger henne adrenalin. Jag och Ryan hukar vid flickans säng. Mamman sitter bredvid mig och skriker av ångest… Det är säkert 50 grader varmt. Det känns så. Det droppar ner svett från oss båda på lilla Akon. Jag frågar om det finns något mer läkemedel vi kan ge. Det finns det inte. Jag frågar om det finns något mer vi kan göra för flickan. Det finns det inte… Några minuter senare andas hon inte längre. Mamman sveper in henne i en sjal och lämnar sjukhuset.
10 maj
Jag har börjat lära mig mina 20 sjuksköterskor. Alla är män i 25-30 års ålder. Jag kan allas namn. Jag vet vilka som är duktiga på att jobba, vilka som är noggranna, som kan blanda läkemedel korrekt, sätta dropp i rätt hastighet. Jag vet vilka som kommer till mig och ber om hjälp när de behöver det och jag vet vilka som inte lyssnar på ett ord jag har att säga och som demonstrativt lägger upp fötterna på bordet och tittar bort när jag kommer in på avdelningen. Och sen har vi sköterskan DMK. Han jobbar på vår akutmottagning och är helt fantastisk på att sätta nålar. Han får in infarter hur lätt som helst på de små utmärglade, intorkade bebisarna. DMK är nästan två meter lång, har färgglada skjortor, utsvängda finbyxor, spetsiga lackskor och stort burrigt hår där han förvarar sina pennor. Det bästa DMK vet är att skriva brev. Han skriver till både mig och dr Ryan. Breven börjar alltid väldigt artigt: ”Greetings, thank you for receiving this respectful letter on this nice day, with all my respect I would like to inform you..”. Och sen följer exempelvis information om att han bytt pass med den andra akutsjuksköterskan Peter. Eller en utläggning om att han måste vara ledig för att hans son blivit ormbiten. Eller att han måste vara ledig för att jordnötterna ska skördas. Han avslutar alltid med: ”respectfully reporting to you/DMK”. På ett morgonmöte i veckan räckte han mig ett brev. Det började i vanlig ordning med: ”Greetings, with all respect..” och sen följde en utläggning om hans farbror som blivit träffad av blixten kvällen innan. Brevet avslutades med en kort beskrivning av hur ont han hade i sin tand. Efter mötet gick jag fram till DMK och tackade för brevet. Frågade lite hur det var med hans farbror. Han berättade. Frågade lite hur det var med hans tand. Han berättade. Sen stod jag tyst ett tag, för jag tänkte att DMK skulle förklara syftet med brevet. Ville han vara ledig? Behövde han smärtlindring? Men DMK stod också tyst. Till slut frågade jag hur jag kunde hjälpa honom. ”No, no Hellin, this letter I just write to inform you”. Bara en liten lägesrapport liksom. Föreställde mig för en sekund hur DMK skulle vara på Facebook. Men tackade, tog med mig brevet och lade det till en växande hög av DMK-brev. På tre veckor har jag fått sju stycken.
Elin Bucher, sjuksköterska, Gogrial, Warrap State, Sydsudan
Texten är publicerad i vår tidning Direkt som skickas till våra månadsgivare.
Vill du vara med och göra vårt arbete möjligt? Lär mer här om månadsgivande.
