Världsaidsdagen. Myter har varit en följeslagare till hiv-epidemin ända sedan dess början. Det sägs exempelvis att det inte är lönsamt att behandla fattiga människor i fattiga länder. Att det krävs högutbildad personal och omfattande laboratorieresurser för att erbjuda kvalitetsvård.
Och att människor kommer att ta de mediciner som de tror är bra, hoppa över och dela doser. Varför är det då så viktigt att bekämpa myterna kring hiv? Kanske hjälper det inte alltid att höja rösten, men på Läkare Utan Gränser vet vi med säkerhet att tystnad dödar.
När modern hiv-behandling blev tillgänglig för den rika delen av världen i mitten av 1990-talet sattes priset på läkemedlen utifrån det pris som det första läkemedlet mot hiv betingade, cirka 30 000 kronor per person och år. För en behandling med tre olika preparat – vilket krävs för att inte patienten ska utveckla resistens – innebar det 90 000 kronor. En ouppnåelig summa för de flesta hiv-infekterade om de varit tvungna att betala på egen hand, vilket de flesta gör i fattiga länder. Myten om att hiv-behandling endast är för rika föddes.
När Läkare Utan Gränser och andra aktörer år 2000 i Durban argumenterade för att priset skulle kunna minskas med 95 procent bemöttes detta med överseende leenden. Året därpå började dock indiska producenter av generiska läkemedel att konkurrera, priset sjönk och hamnade så småningom på dagens nivå – drygt 900 kronor per person och år. Det motsvarar en prissänkning på 99 procent.
När priset inte längre kunde användas som ett starkt argument mot behandling började en ny myt odlas. Människor som inte har någon klocka eller inte kan klockan kommer inte att klara av behandlingen. Läkare Utan Gränsers projekt där 80 000 hivsmittade behandlas visar emellertid förvånansvärt goda behandlingsresultat till följd av en hög följsamhet. Detta bekräftas av en nyligen publicerad analys som visar 77 procent hög följsamhet i afrikanska studier jämfört med 55 procent i liknande studier från Nordamerika.
Tillgång till behandling gör att människor går med på att hiv-testa sig i större utsträckning, att de söker vård tidigare och därför reagerar bättre på behandlingen. De hivsmittades ställning stärks också med hjälp av insatser som gör att patienterna lär sig läsa sin sjukdom, så kallad ”treatment literacy”, och genom att hiv-positiva involveras i hälsoarbetet. Följden är att stigmatisering och diskriminering minskar.
En ny och populär myt är att det inte går att göra något i Afrika eftersom det är sådan brist på hälsopersonal. Det stämmer att det saknas omkring en miljon hälsoarbetare, men med global solidaritet kan problemet lösas. En första åtgärd är att ge all sjukvårdspersonal och deras anhöriga tillgång till hiv-behandling. I en studie från Zambia skulle detta ha större effekt än att stoppa utvandringen av sjukvårdspersonal till rika länder. Än viktigare är att höja lönen och förbättra arbetsvillkoren. Denna typ av åtgärder har hittills stoppats av Världsbanken och Internationella valutafonden, som satt tak för offentliga utgifter för att hålla inflationen nere.
En annan invändning är att hiv tar resurser från annat. Men vilken annan sjukdom har aktiverat lika många patienter och patientorganisationer, fått dessa att agera för sina rättigheter, lett till diskussioner på högsta politiska nivå i G8 och FN, fått multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett samt expresidenter som Bill Clinton och Nelson Mandela att engagera sig. Utan dessa insatser skulle vi sannolikt vara i ett ännu sämre läge. Låt oss aldrig glömma bort att det vi gör, gör vi för den enskilda smittade människan och hennes familj – för att bevara hennes värdighet.
PehrOlov Pehrson, infektionsläkare Karolinska universitetssjukhuset Huddinge och styrelseledamot i Läkare Utan Gränser
