Guerrero är en av Mexikos mest våldsamma delstater. Där tvingas människor vara starka för att uthärda vardagen, som är ett krig mellan kriminella gäng, självförsvarsgrupper, polis och militär. Många samhällen på landsbygden har blivit isolerade av våldet. Vi har pratat med kvinnor från byar i bergskedjan Sierra Madre.
– Jag satt i bilen med min man, hans kusiner och en av deras fruar. Vi körde nedför berget på väg till närmsta stad när beväpnade män i skåpbilar tvingade oss att stanna. De tvingade ut männen ur bilen och förde iväg dem. Efter ett tag hjälpte en man på motorcykel oss kvinnor att ta oss till staden där vi gick till polisen. Männen var försvunna i fem dagar tills de hittades döda och begravda vid sidan av vägen.
Gabriela* kommer från en by som vi besöker med vår mobila klinik. Hon är knappt 20 år gammal och har två barn. När hennes man mördades var hon var gravid med sitt andra. Nu är hon ensam med ett nyfött barn som bara några veckor gammal. Hon vill inte uppge sitt riktiga namn och döljer ansiktet, eftersom hon är rädd för repressalier. Stämningen är fortfarande spänd i området.
Sextioåriga Ana har sett många av hennes grannar fly för att de inte längre klarat av att leva med våldet.
– Vi känner oss ensamma. Vi kan inte arbeta ifred på grund av rädsla. Vi kan inte ta oss till fälten som vi gjorde innan för att se till korna och hjälpa dom att kalva. Nu håller vi de gravida kossorna instängda nära huset. Igår lämnade en familj området. De kommer att sälja sina kor till vilket pris som helst och ta farväl. Vem vet om de kommer tillbaka? Lärarna har inte kommit tillbaka än. Innan hade vi både förskola och grundskola, nu finns ingenting kvar. Hur länge kommer det att vara så här? Vi vet inte. Tills en av de två rivaliserade gängen förlorar antar jag. Vi vill ha en framtid för våra barn och barnbarn.
– Jag trodde allt var ett misstag och att våra män skulle få komma tillbaka hem. De var män som jobbade på åkern och höll sig för sig själva. När jag fick reda på att min man var död flyttade jag till mina föräldrar och födde mitt barn med deras hjälp. Jag vill ta mig bort från den här platsen där det är så mycket våld. Jag har funderat på att starta företag eller bli missionär, men jag har små barn. Dessutom finns alla minnen från min barndom, min familj och min man här.
– Männen var unga, mellan 17 och 26 år, de hade hela livet framför sig. Vi vet inte vad som kommer hända oss härnäst. Attacker på kvinnor och barn? Mitt äldsta barn är två år gammal och han har slutat äta och gå. Varje gång en blå skåpbil kör förbi tror han att det är pappa. Vi har varit utan el i ett halvår efter de beväpnade grupperna ströp kontakten med elnätet. Vi kan inte ta oss någonstans, har ingen medicin och kan inte skicka våra barn till skolan.
I ett annat samhälle högre upp i bergen sitter de äldre invånarna och tänker på när staden grundades. Don Gabino, Anas man, förklarar att området från början bosattes av människor som flydde Cristerokriget 1926-1929. Området erbjöd bra jord där de kunde plantera majs, bönor, pumpa, potatis med mera. Efter ett tag började folk började odla mer lönsamma grödor som marijuana och vallmo. Då kom pengarna – sedan våldet.
Byborna tvingas vänta på eskort från armén för att kunna ta sig till närmaste stad och få tag på mat eller pengar. Inga handlare besöker området. De sitter fast. De kan inte sälja sin avokado om de inte vill riskera livet för att ta sig till marknaden.
– Våra rötter finns här och vi vill inte lämna vår mark. Vi känner hopp och vet hur vi ska bruka jorden. Vi älskar jorden. Det är därför vi slåss för fred. Och vi kommer att slåss så länge våra barn tvingas lämna landet för att få jobb.
Vår mobila klinik har besökt byn sedan den isolerades av våldet för sex månader sedan. Arbetet våra läkare och psykologer gjort har stärkt samhället. Vi kommer att skapa en sjukvårdskommitté i området som kommer se till att arbetet fortsätter när den mobila kliniken fortsätter till områden med mer brådskande behov.
*Namnet är ändrat av säkerhetsskäl
