Hoppa till huvudinnehåll

Den magiska gränsen

Publicerad 20 oktober 2017
Neonantalavdelningen på sjukhuset i Bafata, Guinea-Bissau.
Foto: Mårten Larsson
Neonantalavdelningen på sjukhuset i Bafata, Guinea-Bissau.

Den lilla flickan föddes för tidigt. Exakt hur tidigt vet vi inte för mamman hade inte gått på några mödravårdskontroller under graviditeten och inga ultraljud var gjorda, vilket är mer regel än undantag för de nyfödda barnen vi har på vår avdelning.

Med tanke på hennes silkeslena hår, släta fotsulor, öron helt utan brosk samt en vikt på endast 980 gram kunde vi uppskatta åldern till mellan 28:e och 32:e graviditetsveckan.

När man här föds så liten och så tidigt är risken stor att man inte blir så mycket äldre. Kompliktationer till prematuritet är idag globalt den vanligaste anledningen till att barn under fem år dör. Lungorna kan fortfarande vara omogna och oförmögna till det livsnödvändiga gasutbytet. Nervsystemet är inte fullt moget, vilket kan leda till spontana andningsuppehåll. Huden är tunn och fettreserverna små och risken stor att bli nedkyld. Levern har mycket små sockerreserver och blodsockerfall är vanliga och livshotande. Även immunförsvaret är outvecklat och risken stor att ådra sig en allvarlig infektion. I Bafatá finns inte teknologiska resurser som i Sverige att låta en respirator hjälpa till med andningen när man inte orkar längre, och många för tidigt födda barn dör därför i andningsbesvär här.

När hon nått den magiska gränsen

Flickebarnet, som sedermera fick namnet Aua, trotsade samtliga hinder som kom i hennes väg. Vi hjälpte henne med syrgas när det var jobbigt med andningen. Hon fick koffein för att minska andningsuppehåll och vi gav henne några andetag i andningsblåsa när hon inte själv förmådde andas. Hon fick antibiotika vid feber och blodförgiftning och extra socker när blodsockret var lågt. Genom att alltid ligga tätt lindad hud mot hud mot mammas bröst, som en känguruunge, lyckades hon hålla kroppstemperaturen någorlunda. Hon hade inte reflexer att kunna suga från mammans bröst i början, men med hjälp av sond till magen kunde hon få i sig den näringsrika modersmjölken och dag för dag, gram för gram växte hon sig större och starkare.

När hon nått den magiska gränsen av 1500 gram efter sex veckors kämpande för livhanken, hade hennes kropp börjat vänja sig vid livet på utsidan så till den grad att hon försörjde sig själv från bröstet och gick upp i vikt. Hon fick då åka hem till sin by med mamma, till resten av familjen.

När Aua senast kom på besök hos oss en månad efter hemgång vägde hon ett kilo till och var nästan stor som ett fullgånget nyfött barn. Det är sådana stunder som gör det värt att gå till jobbet varje dag.

Läs hela Mårten Larssons blogg från Guinea-Bissau.