Hoppa till huvudinnehåll

Den starka känslan av tacksamhet

Publicerad 18 maj 2018

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Barnmorskan Mimansa Madheden tillsammans med Aqila, som är ansvarig för fortbildning och klinisk träning på sjukhuset i Dasht-e-Barchi, Afghanistan.

Barnmorskan Mimansa Madheden tillsammans med Aqila, som är ansvarig för fortbildning och klinisk träning på sjukhuset i Dasht-e-Barchi, Afghanistan. 

Bebisen i hennes mage hade oregelbundna, låga hjärtljud redan när hon kom till vår klinik. Dessutom låg den med stjärten neråt. Vi rekommenderade att genast förlösa henne med kejsarsnitt för att försöka rädda barnet, vilket den blivande mamman vägrade.

Så lugnt och sansat som möjligt försökte vi prata med henne, för att informera om de eventuella konsekvenserna, för att förvissa oss om att hon förstod innebörden och för att lugna henne med att ingenting skulle göras mot hennes vilja. Men nej, hon var mycket bestämd. Orsaken som hon uppgav var att hennes man dog när hon var i femte månaden.

Jag som till en början inte alls förstod det som en anledning fick så veta att eftersom hennes man är död, skulle livet för henne, ensam med ett barn och utan familj i Kabul bli väldigt svårt. Utan barn skulle hon kunna träffa en ny man, att bli omhändertagen av.

Att leva som ensam kvinna utan familj är i Afghanistan mycket svårt, för att inte säga omöjligt.

Jag slutar inte att imponeras

En av Läkare Utan Gränsers principer är att respektera patientens integritet. Därför är det enda vi kan göra i det här fallet är att säkerställa att patienten har rätt information. Det kan vara svårt för den medicinska personalen, som försöker ta väl hand om patienten, att acceptera detta. Men i slutändan är det patientens rätt att själv få göra ett val.

Jag ser nya situationer och lär mig något nytt varje dag. Och jag blir starkt berörd av alla dessa livsberättelser.

Det är inte bara patienternas berättelser, det är också kollegornas, om hur man lever sina liv trots avsaknad av nästan allt. Deras styrka att ständigt sträva vidare, hela tiden finna nya sätt.

Jag slutar inte att imponeras, och ja, jag vet inte en enda känsla som inte far igenom. Men, och jag har skrivit om det förut, framför allt och till sist så är det den starka känslan av tacksamhet.

Tacksamhet över att jag får ta del av deras berättelser, tacksamhet för den styrka jag får bevittna, tacksamhet för att inte alla människor har det så här svårt i sina liv.

Att det finns delar av världen där människor har möjlighet att välja, andas ren luft, inte behöva oroa sig för att ens hem eller familj ska vara sprängt i bitar när eller om man kommer hem efter ett arbete, som man i bästa fall har, så att man kan försörja sin familj. Och så vidare...

Det här är inte en super-duper-vad-vi-är-bra-i-Läkare-Utan-Gränser text. Den här texten är mitt försök att berätta om vad det också är att jobba i fält, med och för människor som lever i en sådan utsatthet.

Och vad det gör med mig.

Bara vår blotta närvaro här i Dasht-e-Barchi betyder så mycket för så många. Det ger hopp. Det hjälper människor att orka tro att det finns någon som bryr sig om folket som lever i det här landet som varit drabbat av krig under så många år.

Vi måste lita på varandra

Det är så djupt imponerande att få vara med och ta del av allt detta.

Och - trots detta så kämpar ju både jag och de andra i det internationella teamet med frustrationen över att vara så begränsade i vår rörelsefrihet som vi är på grund av säkerhetssituationen i Kabul.

Ibland är det en mycket utmanande situation att arbeta och leva med människor man inte själv valt. Vi kommer från olika länder, från olika kulturer, var och en med sina vanor och sätt.

Vi måste fungera tillsammans, och vi måste lita på varandra. Ofta är det spännande, och otroligt roligt – och ibland är det mer än lovligt utmanande. Livet med Läkare Utan Gränser i fält, liksom... man blir rätt bra på att “gilla läget”.

Så – hur gick det för kvinnan med bebisen?

Barnet dog under förlossningen. Kvinnan skrevs ut från vår klinik några timmar efter födseln.

Till ingenting.

Men hon lever. Och förhoppningsvis väntar henne en möjlig bättre framtid.

Följ Mimansa Madhedens blogg från Afganistan.

Relaterade nyheter

Läkaren Märit Halmin pratar med Alexander Uggla om sina känslor under uppdragen i Syrien, Jemen och Afghanistan.
Syrien

Podd: Läkaren Märit om att rädda liv bland ruiner

Läkaren Märit Halmin har behandlat krigsoffer i Syrien, Jemen och Afghanistan. I Läkare Utan Gränsers podcast berättar hon om sin familjs oro.

På vårt sjukhus i Khost, Afghanistan, har vi i genomsnitt fler än 60 förlossningar varje dag.
Afghanistan

En riskfylld tvillingförlossning

"En dag kom en ung kvinna till oss på sjukhuset. Barnen låg på ett sätt så att de hakade i varandra. De kunde inte komma ut utan hjälp."
- Charlotta Grunewald, gynekolog i Afghanistan.

Barnmorskan Mimansa Madheden på sjukhuset där hon jobbar i Afghanistan.
Afghanistan

Som en bro med många vägar

"Jag får ofta frågan om hur en vanlig dag ser ut för mig här? Det är en fråga som är väldigt svår att svara på – för alla ”vanliga” dagar här är så ovanliga."
- Barnmorskan Mimansa Madheden, Afghanistan.

Välkomstlunch med gamla kollegor i Afghanistan och barnmorskan Mimansa Madheden.
Afghanistan

Kära återseenden!

"Jag kliver ur bilen, med packning och allt. Sen kommer den ena efter den andra, jag vet inte vem som är gladast – de eller jag!"
- Mimansa Madheden är äntligen framme.