DEN TUSENDE ÖVERLEVAREN

Söndagen den 21 september är en dag som jag aldrig kommer att glömma.

Jag var ute och jobbade med Läkare Utan Gränser som hälsoinformatör och besökte byar och berättade för folk om ebola. Vi spred information om hur man kan skydda sig själv och sina familjer, vad man ska göra om man utvecklar symptom, samtidigt som vi såg till att alla kände till numret till vår akutlinje.

När jag var färdig för dagen fick jag ett samtal från min frus telefonnummer. Jag svarade, men det var ingen som pratade. Hon bodde i huvudstaden Monrovia med tre av våra barn, samtidigt som jag jobbade i Foya i norra Liberia.

Vi det här laget hade ebola kommit till Monrovia, och jag försökte prata med min familj om viruset för att informera dem, men min fru trodde inte på det. Jag ringde henne och bad henne lämna Monrovia och ta med sig barnen norrut så att vi kunde vara tillsammans. Hon lyssnade inte. Hon förnekade ebola.

Senare samma natt ringde min bror.

- Din fru är död, sa han.

- Va?

- Bendu är död.

Jag tappade telefonen. Sedan kastade jag iväg den så att den gick i tusen bitar. Vi hade varit tillsammans i 23 år. Hon förstod mig. Hon var egentligen den enda som förstod mig väl. Det kändes som att jag hade förlorat mitt minne. Mina ögon var öppna, men jag visste inte längre vad jag tittade på. Jag hade förlorat min syn.

Senare samma vecka fick jag ett nytt samtal från Monrovia. Min bror, som jobbade som sjuksköterska, hade tagit hand om min fru. Men även han blev smittad och dog. Sen blev mina två yngsta barn inskrivna på Läkare Utan Gränsers center i Monrovia, men de var väldigt sjuka och överlevde inte. Jag kände mig än mer hjälplös. Jag var helt förstörd, och förstod ingenting.

Min äldsta son, Kollie James, var fortfarande kvar i Monrovia och bodde i huset där vår familj hade insjuknat. Han visade dock inga symptom på ebola. Han ringde mig och berättade att alla hade blivit sjuka, och att han inte visste vad han skulle göra. Jag sa åt honom att komma till Foya och bo med mig.

***

När min son kom hit blev vi utstötta av folk i byn. De pratade om att alla i vår familj hade dött och att Kollie borde försvinna. Deras reaktion gjorde mig arg. Jag visste att han inte visade några symptom och att han inte var någon risk för dem, men på grund av stigmatiseringen fick vi inte stanna kvar. Vi fick flytta vidare.

Nästa morgon märkte jag att min son såg tröttare ut än vanligt. Jag blev orolig. Han hade inga symptom, som kräkningar eller diarréer, han såg bara trött ut. Jag ringde akutnumret och Läkare Utan Gränser tog honom till sitt ebolacenter i Foya för att göra ett test.

När testet var positivt ledde det till en ångestfylld natt för mig. Jag blundade inte en sekund. Jag grät hela natten och tänkte på vad som skulle hända med min son.

Nästa dag lugnade Läkare Utan Gränsers rådgivare ner mig. De sa åt mig att vänta. Att hålla mig lugn. Jag satt tillsammans med dem, och vi pratade och pratade.

Jag kunde se Kollie inne på centret, över staketet, så jag ropade till honom:

- Min son, du är det enda jag har kvar. Du måste ta mod till dig. Oavsett vilken medicin de ger dig måste du ta den.

- Pappa jag förstår. Jag kommer att klara det. Gråt inte pappa, jag kommer inte att dö, jag ska överleva ebola. Mina systrar är borta, men jag kommer att överleva och göra dig stolt.

Jag träffade rådgivarna varje dag, och de satt tillsammans med mig så att vi kunde prata. Deras sätt att prata hjälpte mig att slappna av. De förstod att det inte var lätt att hantera situationen. Jag ville inte se min son där inne. När jag såg honom så tänkte jag på hans mamma. Jag hade redan förlorat henne, jag ville att han skulle överleva. Jag ville att han skulle vara stark.

Efter ett tag började min son må bättre. Han rörde sig runt på centret. Jag bad för att han skulle bli frisk från ebola och att hans test skulle vara negativt, men jag var oroad över att hans ögon fortfarande var röda. Jag ville att vi skulle kunna vara tillsammans igen. Sen hände det någonting som jag knappt vågade hoppas på.

Innan jag med mina egna ögon såg honom gå ut från avdelningen trodde jag inte på det som hände. Jag har sett människor som börjar se friska ut men nästa dag är de borta. Jag tänkte att Kollie kanske skulle vara en som skulle försvinna nästa dag. När jag tillslut såg honom komma ut kände jag mig så lycklig. Jag tittade på honom, och han på mig:

- Pappa, jag är frisk.

Jag kramade om honom, och många kom för att se att han var utskriven. Alla var så glada över att se honom utskriven.

Läkare Utan Gränser berättade att han var den tusende personen som överlevt ebola. Det är fantastiskt, men samtidigt undrade jag hur många som vi hade förlorat? Hur många som inte har överlevt? Självklart är jag glad över att Kollie lever, men det är svårt att inte tänka på alla de som inte längre är med oss.

När vi åkte hem ihop så log han faktiskt. Jag log också. Jag log hela den dagen. Jag bestämde mig för att ha en liten fest för honom. Sedan dess gör vi allting tillsammans. Vi sover ihop, äter ihop och pratar mycket. Jag frågade honom vad han ville göra efter att han tar examen. Han går i gymnasiet. Han berättade att han ville studera biologi och bli läkare, det är vad han sa till mig!

Nu ska jag göra allt jag kan för att hjälpa honom och se till att han lyckas i livet, så att han inte behöver känna för mycket smärta över att ha förlorat sin mamma.

- Jag är både din mamma och pappa nu. Jag får jobba för oss båda nu, sa jag till honom.

- Jag kommer att göra allting för dig pappa, svarade han.

Han är så glad över att jag ringde honom och bad honom komma hit. Vården som han fick här var hundraprocentig.

Nu när min son är frisk från ebola, kommer vi att skapa oss ett eget liv. Han är 16 nu, så nu är vi vänner. Han är den enda jag kan prata med. Jag kan inte ersätta min fru, men jag kan forma ett nytt liv med min son.