Vår psykolog Àngels Mairal kom till Jemen i mars. Här berättar hon om sitt arbete med mental hälsovård för migranter i landet.
Några veckor efter att Àngels anlänt började myndigheterna frige migranter som hållits fångna. En del av dem hade utsatts för tortyr. Samtidigt ökade både deporteringen av utländska medborgare från Saudiarabien till Jemen, och antalet migranter i Jemen som ville återvända till sina hemländer. Àngels och hennes kolleger arbetade med att hjälpa migranter i staden Haradh i norra Jemen, inte långt från gränsen till Saudiarabien.
Vad hände i april?
I början av april började myndigheterna i Jemen frige migranter som hållits fångna av illegala människohandlare. Inom några få dagar hade ett par hundra personer förts till ett interneringsläger i utkanten av Haradh. Därifrån slussades människor vidare till ett annat läger i huvudstaden Sana’a. Eftersom antalet migranter blev för stort i lägret i Sana’a måste närmare 500 personer hållas kvar i ett fängelse i Amran under några dagar.
Samtidigt som detta ägde rum deporterade Saudiarabien grupper av papperslösa migranter till Jemen. Även de personerna fördes till interneringsläger eller tog sig dit av fri vilja för att återföras till sina hemländer. Interneringslägret i Sana’a är anpassat för 200 personer men ibland har där varit så många som 1 200.
Hur är situationen nu?
Återförandet från Sana’a till Etiopien, som de flesta migranter kommer från, har redan börjat. Alla migranter som hållits fängslade i Amran har förts över till Sana’a. I det lägret finns betydligt fler människor än det finns kapacitet för.
Deporteringar förväntas pågå de kommande dagarna. Vi vet inte om fler migranter kommer att frisläppas av människohandlare eller om det var en engångshändelse.
Vad har människor du möter varit med om?
Många människor lämnar Afrikas horn på jakt efter ett bättre liv i någon av Gulfstaterna. Men på vägen blir många byte för smugglare. Migranter som blivit frigivna av jemenitiska tjänstemän berättade för oss att de blivit torterade och misshandlade. Människohandlare utövar utpressning mot migranternas familjer. Många har gått igenom fruktansvärda saker och själva upplevt eller bevittnat extremt våld, inklusive mord på andra migranter.
Vilka är hjälpbehoven när det gäller mental hälsa?
Även om alla vi möter har varit med om liknande saker så påverkas olika individer på olika sätt. Vi möter människor med symptom på posttraumatisk stress i form av sömnsvårigheter, isolering, och djup sorg. Människor har också psykosomatiska symtom som huvudvärk, hjärtklappning och andningssvårigheter. Många har svårt att koncentrera sig eller att följa ett samtal.
Många upplever också att ”jag har inga rättigheter” och ”jag är ingen mänsklig varelse”. Deras värdighet har blivit djupt kränkt. Många av dem känner sig otrygga och får inte sina mest grundläggande behov tillgodosedda. De vet inte när de kan återvända till Etiopien, hur deras liv kommer att se ut då eller hur de ska kunna komma hem igen.
De som överlevt sexuellt våld har det extra svårt. Kvinnor som redan blivit våldtagna måste stå ut med oönskade graviditeter, skam, stigmatisering och kanske även med att bli förskjutna av sina familjer när de återvänder hem.
Vi har också träffat människor som fått psykotiska sjukdomar eller djupa depressioner, dem måste vi remittera till det psykiatriska sjukhuset i Sana’a.
Hur kan Läkare Utan Gränser hjälpa dessa människor?
Vi fokuserar på gruppaktiviteter. Gruppen, hela samhället, är traditionellt sett en viktig faktor för att man som människa ska må bra. Målet är att återställa människors känsla av kontroll - både över sig själv och sina känslor och över omgivningen. Vi försöker att bygga upp människors känsla av värdighet, och deras förmåga att skapa trygga relationer, igen. Så snart de får tillräckligt självförtroende kan de börja tala om konsekvenserna av det de gått igenom. Det är en smärtsam process som handlar om hur de förlorat tid, pengar, hälsa, vänner och hopp om framtiden.
Eftersom det är oklart när människor kan återföras till sina hemländer sker våra insatser under kort tid - ofta omfattar de bara ett eller två möten. Men vi försöker lindra det mest akuta lidandet och stärka individens förmåga att hantera sin situation. Och vi har fått bekräftelse på den positiva effekten av vårt arbete: många människor kan nu tala öppet om sitt lidande utan rädsla för att bli dömda eller kritiserade.
