I skogarna i Centralafrikanska republiken dör barn under fem år i lika hög utsträckning som i krig eller naturkatastrofer. Vår sjuksköterska Margarete Sepùlveda försöker göra vad hon kan för att ändra på det.
Här kommer en text av Nils Mörk, som har träffat fältarbetaren Margarete Sepùlveda i byn Boyanga i Centralafrikanska republiken.
När jag först träffar Margarete, har hon precis kommit tillbaka från bushen och bär på sin medicinväska.
– Den kvinnans livmoder var ute. Hon var döende. Jag stoppade in den igen. Hon kommer att behöva mer behandling men vi kan ha räddat ett liv i dag, säger hon och ler.
Afrikanskt och tyskt
Med tidigare erfarenhet som fältarbetare i Kongo, Haiti och Elfenbenskusten, förkroppsligar Margarete en kombination av pragmatisk afrikansk mentalitet och tysk professionalism som gör henne till en betydande kraft när hon leder sitt Equipe Margarete (team Margarete) i djungeln i centrala Afrika.
Vi passerar fyra män med maskingevär, sedan en lastbil med alltför mycket timmer på väg till Tchad men som för tillfället är fast i ett dike. Vi fortsätter, över marknadsgatan, förbi matstånd och några förvirrade kycklingar – och det är hela staden Boguila. Grusvägen är gropig vilket inte är en överraskning: Centralafrikanska republiken har bara några kilometer asfalterad väg. Få människor vet mer om det än Margarete.
– Jag har kört den här vägen fyra gånger i veckan i tre månader. Jag måste ha kört här 100 gånger redan. Jag kommer hit trött efter kanske tio timmar på vägen men jag gillar det. Jag tycker om att åka ut till människorna som bor här. Och varje dag händer det något nytt i jobbet. Hey, titta, där är den allmänna swimmingpoolen, säger hon.
Swimmingpoolen är en liten flod, som även fungerar som badhus, tvättstuga och kafé. Landcruisern kör lätt igenom floden, och vi tackar nej till inviterna från badarna att göra dem sällskap med i vattnet.
50 människor köar
Vi har just lämnat sjukhuset i Boguila i norra Centralafrikanska republiken. Vi kör ut ur byn för att träffa patienter och vaccinera mot polio, difteri, stelkramp, kikhosta, mässling och gula febern.
Alldeles för få barn i Centralafrikanska republiken är lyckliga nog att ha fått de här vaccinationerna, och därför blir det våra medarbetares uppgift att göra det.
Djungeln omkring oss glesnar, vi har kommit till byn Boyanga. Vi stannar bredvid en folksamling. Margarete hälsar på sina kolleger från den lokala hälsovårdsmyndigheten, och välkomnas av omkring 50 personer som har köat för att få hjälp av vårt team.
Margarete känner igen en kvinna på en gång. De pratar franska, en del av det i Santo, den lokala franska dialekten.
– Det här är Gloria och hennes bebis Nina. Nina var undernärd när jag träffade henne för en månad sedan. Och hon hade även malaria. Hon var väldigt sjuk, säger Margarete.
– Malaria och undernäring går ofta hand i hand. Det ökar risken för att dö. Men om ett barn är välnärt, kan han eller hon leva några dagar med malaria och vi kan fortfarande rädda dem. Så jag skrev in Nina i näringsprogrammet och gav henne näringsberikad jordnötskräm som hon skulle ta tre gånger om dagen, säger Margarete.
Kaloribomb som räddar liv
Jordnötskrämen, som är baserad på jordnötter och kompletterad med vitaminer och mineraler, gör att vi kan behandla de patienter som är svårt undernärda, men inte har komplikationer, utan att skicka dem till sjukhus. Det är en kaloribomb som räddar liv.
– Nu två veckor senare ser jag att hon har blivit väldigt mycket bättre. Hon har ökat i vikt - från 6,7 kilo till 7,2 kilo - på bara en månad. Hon har kommit ur krisen och har inte längre malaria. Jag kommer att behålla henne i programmet i två veckor till och sedan kommer hon att må bra. Att ha en sådan här uppföljning är väldigt trevligt, säger Margarete medan vi gör oss redo för att fortsätta.
En stund senare kör vi in i Boaya. Teamet börjar göra i ordning området för en vaccinationsomgång. På 15 minuter har bycentrumet förvandlats till ett screeningområde och tre vaccineringsplatser, inklusive kösystem och skräpinsamling. När kliniken öppnar, känns det lite som att vara i en biosalong. Stojigt, trångt och till och med skojigt.
Svårt sjuk flicka
Strax efteråt får Margarete ett samtal på sin walkietalkie. Ljudet hörs knappt på grund av barnen som högljutt uttrycker sitt ogillande inför vaccineringsnålarna.
– En katastrof. En liten flicka har tagits till en hälsostation, hon är redan medvetslös. Förmodligen hjärnmalaria, säger Margarete.
Margarete springer iväg. Jag följer efter.
Flickan har förts till den lilla kliniken sittande på pakethållaren till på sin pappas moped. Det tog tre timmar. Hon förlorade medvetandet längs vägen. Hon har kramper. Hennes namn är Gisela Vouxienne och hon är tre år.
– Det ser ut som malaria, kombinerad med undernäring. Kramper… kan också vara blodförgiftning.
Margarete pratar medan hon undersöker flickan, men tystnar sedan för att koncentrera sig på arbetet. Jag låter henne jobba i fred.
– Hon är stabil, men vi måste ta henne till sjukhuset. Jag är inte säker på att hon kommer att klara det. Om hon hade kommit in för två dagar sedan, då kanske…, säger Margarete när hon kommer ut från den lilla kliniken en stund senare.
Margarete ser bekymrad ut.
– Barn dör hela tiden. Lika många barn dör här, som i krig eller andra kriser. Men ingen verkar bry sig om det. Jag förstår det inte, jag gör det bara inte. Vi är i Afrikas hjärta. Men det är ett glömt hjärta.
Mot akuten
Vi kör vidare. Vaccinationerna gick bra. För över 100 barn har chanserna att leva längre än till femårsåldern ökat. Vi har Gisela med oss och tar henne till akuten där hon får en bättre chans att överleva. Men det kan fortfarande gå hur som helst.
Vi kör under tystnad. Jag undrar hur Margarete lyckas hålla modet uppe dag efter dag. När vi stannar utanför sjukhuset i Boguila svarar hon utan att jag frågat.
– Den bästa delen av mitt jobb är att arbeta så nära människorna - att verkligen vara en sjuksköterska.
Enkelt.
