Hoppa till huvudinnehåll

DET ÄR ETT SVEK ATT INTE AGERA

Publicerad 19 februari 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Läkare Utan Gränsers personal tar hand om en skadad man i Mpoko-lägret i huvudstaden Bangui i Centralafrikanska republiken.

Läkare Utan Gränsers personal tar hand om en skadad man i Mpoko-lägret i huvudstaden Bangui i Centralafrikanska republiken.

Internationella insatser för att skydda civilbefolkningen i Centralafrikanska republiken har misslyckats totalt. Vi uppmanar nu FN:s säkerhetsråd och givarländer att göra allt för att få till stånd ett omedelbart stopp på de fruktansvärda övergreppen, liksom att sätta in massiva humanitära hjälpinsatser.

– Bristen på engagemang bland de politiska ledarna i FN:s säkerhetsråd är chockerande. Även inom Afrikanska unionen och de afrikanska länderna görs alldeles för lite för att få stopp på det pågående våldet som bokstavligen håller på att splittra landet, säger Joanne Liu, vår internationella ordförande som nyligen kom hem från Centralafrikanska republiken.

– Den humanitära krisen vi bevittnar idag är utan motstycke, säger hon. Det krävs en politisk lösning nu, inte om en månad eller om ett halvår. Varje dag bevittnar vi grymheter och övergrepp, mitt framför ögonen på det internationella samfundet. Att inte reagera är ett avsiktligt svek mot civilbefolkningen i Centralafrikanska republiken.

Många behandlas för skottskador

Såväl muslimer som kristna utsätts för våldet och övergreppen för vilka väpnade grupper bär det främsta ansvaret. Sedan den 5 december har vår personal behandlat mer än 3 600 skadade i huvudstaden och i resten av landet.

Den svenska läkaren Emilia Alfonzo Rodriguez arbetade i huvudstaden Bangui under våldsamheterna.
– Vi hade ungefär hundra patienter per dag och upp till 30 nya patienter med allvarliga skador. Många var män med skottskador i magen, armar och ben, men det kom även in kvinnor och barn. Jag såg många kniv- och macheteskador i hals, rygg och ben. Andra hade granatskador.

Attacker mot sjukhus  

Ett flertal gånger har attacker inträffat på eller omkring sjukvårdsinrättningar där vi arbetar. Den 12 februari stormade beväpnade män med macheter och gevär in på vårt sjukhus i Berberati och hotade patienter och avlossade skott. Två patienter flydde för sina liv från sjukhuset.

– Det var svårt att jobba i en så instabil situation. Det var skottlossningar varje dag. Jag jobbade i ett tält som vi hade byggt upp utanför sjukhuset. När situationen blev för farligt fick vi gömma oss i operationssalen som hade tjocka väggar. Vi var tvungna att lämna patienter med frakturer som låg i sträckbänk i tälten. Det gjorde ont i mig, berättar Emilia.

Vid oräkneliga tillfällen har våra team tillsammans med lokala och religiösa ledare tvingats ingripa när beväpnade män attackerat och hotat att döda patienter. Över 15 000 människor gömmer sig i sjukhus, kyrkor och moskéer och vågar inte lämna dem på grund av rädslan att dödas av beväpnade grupper. Enbart i staden Bouar är runt 6 000 muslimer instängda.

Utebliven hjälp

Det är inte enbart det ökade våldet som lett till en allt svårare situation i landet. Avsaknaden av humanitära hjälpinsatser är också påtaglig. Insatserna i huvudstaden Bangui har varit extremt otillräckliga och i resten av landet näst intill obefintliga. Avsaknaden av grundläggande förnödenheter som vatten, mat och tak över huvudet har dödliga konsekvenser för befolkningen.

I huvudstaden Bangui lever 100 000 flyktingar under usla förhållanden bara några hundra meter från landningsbanan på den internationella flygplatsen Mpoko. Till sitt förfogande har de mindre än fyra liter vatten per person och dag och den sanitära situationen är fruktansvärd.

– Mitt flygplan kunde inte landa i Bangui för att det var så många flyktingar på landningsbanan. Redan då bodde ungefär 30 000 flyktingar där. Så fort jag klev av planet möttes jag av en stad i kaos. Alla var drabbade av våldet. Många av våra medarbetare flydde till flyktinglägret vid flygplatsen där de började jobba på de lokala hälsocentren som Läkare Utan Gränser upprättat, berättar Emilia Alfonzo Rodriguez.

Trots dagliga säkerhetsincidenter finns vi på plats i Centralafrikanska republiken med 2 240 internationella och lokalanställda medarbetare på 16 platser i landet. Detta är beviset på att humanitära hjälpinsatser är möjliga.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Centralafrikanska republiken sedan 1997 och driver sju projekt i Batangafo, Boguila, Carnot, Kabo, Ndéle, Paoua och Zémio, samt sju akutprojekt i Bangui, Bouar, Bozoum, Bossangoa, Bouca, Bria och Berberati. Vi har fler än 240 internationella medarbetare och 2 000 lokalt anställda på plats. Ytterligare team bistår flyktingarna från Centralafrikanska republiken i Kamerun, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville.

Relaterade nyheter

Alexander Nyman på neonatalavdelning tillsammans med sjuksköterskorna Joly och Leonel.
Centralafrikanska republiken

Sätesförlossning

“Urgence pour maternité!" Det är sätesförlossning som har pågått en stund. Livmodertappen är fullt öppen men barnet kommer inte ut. Jag är här för att arbeta som ”akutläkare” och min obstetriska kunskap är begränsad.

Kvällsmöte där vi bland annat går igenom säkerhetsläget.
Centralafrikanska republiken

En adrenalinrush

Det är egentligen en bit längre bort de skjuter, men känns som precis intill oss, på andra sidan av muren. Kalasjnikovs och tyngre artilleri ekar i luften. 

Alexander Nyman Centralafrikanska republiken
Centralafrikanska republiken

Inte utan min skateboard

Det är imorgon det bär av.  Mitt andra uppdrag börjar nu på riktigt. Varje vecka i Sverige har varit en transportsträcka till detta ögonblick. Äntligen ska jag ut i fält igen. 

En kvinna som flytt från våldet i Bangassou, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

Bangassou har förvandlats till en spökstad

Striderna som bröt ut i Bangassou i Centralafrikanska republiken för snart ett halvår sedan har förvandlat staden till en spökstad. Människor fruktar våldet på gatorna och vågar inte ens ta sig till sjukhuset.