”Det finns inga hjältar i den här berättelsen”

Två dagar tidigare blev Ahmed och hans familj beskjutna från flera håll när de försökte fly från sitt hem i Mosul. Ahmed och hans familj träffades flera gånger och skadades allvarligt. Yngsta sonen dog i hans armar.

– När vi sprang vände jag mig om och såg min son kippa efter andan, berättar Ahmed. Han träffades ett flertal gånger i bröstet och ryggen. Jag visste att han var döende och att det inte fanns något jag kunde göra för att rädda honom.

Ahmeds två äldre söner kom också in till sjukhuset. De mådde fysiskt bra men var traumatiserade och stirrade tomt in i väggen.

Sjukvårdspersonalen stannade i Mosul

Före juni 2014 var sjukhusen i Mosul välfungerande och öppna för alla. Det fanns sjuksköterskor, läkare, kirurger, mediciner och avancerad utrustning. Men under Islamiska statens (IS) kontroll blev sjukvårdens kvalitet allt sämre.

Yasser* är en kirurg från Mosul som arbetar för Läkare Utan Gränser sedan två månader tillbaka. Han berättar att mycket sjukvårdspersonal trots riskerna stannade i Mosul för att hjälpa stadens invånare.

– IS tog alla mediciner från de allmänna sjukhusen till sina egna sjukhus. Det blev svårare och svårare att få vård och behandling. Om någon blev allvarligt sjuk kunde man få tillstånd att lämna Mosul för behandling på annan plats. Men då höll IS en släkting som gisslan för att vara säker på att man återvände. 

”Vi visste att kriget var på väg”

Flera av de 200 000 människor som befinner sig inne i den belägrade delen av Mosul har tidigare arbetat på sjukhus som har förstörts i bombanfall och granateld. Nu behandlar flera läkare och sjuksköterskor skadade i sina hem.

– Vi visste att kriget var på väg, säger läkaren Wassin*. Jag såg till att bygga upp ett litet lager av mediciner hemma. Vi var flera läkare som tillsammans ansvarade för ett kvarter i området. Vi hade tillgång till smärtstillande och antibiotika, men vi saknade livräddande utrustning och fick improvisera.

Under slaget om Mosul har många som arbetar inom sjukvården själva utsatts för våld eller sett sina familjemedlemmar, vänner och kollegor dö. Psykologen Concetta Feo arbetar inte bara med att ge psykosocialt stöd åt vår personal i Irak, utan också med att utbilda dem i att kunna ge psykologisk första hjälpen.

– All vår irakiska personal, både medicinsk och icke-medicinsk, har bett om att få psykologiskt stöd, säger hon. De har upplevt traumatiska händelser. Under flera år har de riskerat sina liv för att rädda andra.

Vill inte bli betraktad som en hjälte

Sjukvårdspersonal som arbetar på akutmottagningar i Mosul och omgivande städer har ofta familj och vänner kvar inne i Mosul, som de inte har hört av på flera månader.

– När en patient kommer in till oss är det första vi frågar ”Var är du från?”, säger Wassim. Västra Mosul är det område vi kommer från och våra familjer bor där. Min mardröm är att jag en dag ska ta emot en familjemedlem på akuten. Ibland tar känslorna över, vi är inte gjorda av sten.

Men Wassim vill inte bli betraktad som en hjälte.

– Det finns inga hjältar i den här berättelsen. Vi har inget val. Ibland fruktar jag för mitt eget liv när jag måste åka och hämta skadade patienter. Men sedan tänker jag: om jag inte hjälper till kommer den här personen att dö. Jag är läkare och det här är mitt jobb.

*av säkerhetsskäl har namnen ändrats.

Läkare Utan Gränser ger livräddande vård till män, kvinnor och barn som sårats i den pågående striden om Mosul. Samtidigt arbetar våra team med att fylla de luckor som finns i sjukvården efter flera års krig. För närvarande arbetar våra team på sex sjukvårdsinrättningar i och runtomkring Mosul.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Irak sedan 2006. För att garantera vårt oberoende, accepterar vi inte finansiering från någon regering, religiös kommitté eller internationellt organ för våra projekt i Irak. Vi förlitar oss enbart på privata donationer från allmänheten runt om i världen för att utföra vårt arbete. I Irak sysselsätter vi för närvarande över 1 600 människor.