De räddar liv och lindrar nöd. Jobbar många och långa timmar. Tvingas ta svåra, ibland omöjliga, beslut. Men vem hjälper hjälparen? Fältarbetarna Fia och Jon berättar om hur de fått stöd att hantera de allra svåraste känslorna, de som håller en vaken om natten.
Lyssna på en inläst version av artikeln i vår podd "Direkt Audio".
Det är en varm och klibbig högsommardag i Stockholm. Sjuksköterskan Fia Iveslätt, som nyligen kommit hem från den grekiska ön Lesbos, förbereder sin brors 40-årsfest. Hon är i färd med att sätta upp vimplar i trädgården när snöret trasslar ihop sig. Det brister för henne, tårarna bara rinner. Alla känslor och minnen sköljer över på en gång. Trots att Fia hade fältuppdrag i Nigeria och i Bangladesh i ryggen blev Lesbos tuffare än vad hon kunnat föreställa sig. Hopplösheten som genomsyrade ön kröp djupt, djupt in under huden. Tusentals människor som väntat i åratal på sina asylbeslut under bedrövliga förhållanden. Svårast var att träffa barn som mådde så dåligt att de skadade sig själva.
– Jag bet ihop och försökte räcka till för patienterna. Man känner sig nästan egoistisk över att må dåligt när deras lidande är så stort. Just i det ögonblicket kan man inte lägga fokus på sig själv, berättar Fia.
Fördröjda reaktioner
Känslor kring uppdraget kommer ofta ifatt långt senare. Det berättar Matti Ek, psykolog på Läkare Utan Gränsers kontor i Stockholm, som tidigare arbetat i krigs- och konfliktområden. Att reaktioner kan komma krypande i efterhand har även sjuksköterskan Jon Gunnarsson erfarit.
– Jag har nog alltid känt att jag måste klara av allting, att man är lite Stålmannen. Men jag har insett mer och mer att – det är jag ju inte, säger han.
Jon har arbetat som sjuksköterska i Pakistan och Jordanien, samt tre vändor i Kongo-Kinshasa. Senast under det pågående ebolautbrottet i Nordkivu. För något år sedan började Jon känna sig utmattad. Han gnisslade tänder och fick svårt att ta djupa andetag. En natt vaknade han och trodde att han skulle dö. Han hade fått en panikångestattack, en fördröjd reaktion på upplevelserna i fält.
– Alla uppdrag har varit tunga på sitt sätt. Stressen, det stora ansvaret, men också en rad svåra moraliska situationer där inget beslut ger en okej konsekvens. Saker som jag tryckt undan i år för att vara funktionell.
Satsning på fältarbetarhälsa
Läkare Utan Gränser satsar systematiskt på att främja fältarbetarnas hälsa och skapa ett klimat där alla kan känna sig bekväma med att prata om de själsliga såren som fältuppdragen kan lämna. Det handlar både om att skapa forum för samtal kring ämnen som berör psykisk ohälsa, men också genom att erbjuda psykologiskt stöd, och det är där Matti kommer in i bilden. Varje år skickar svenska Läkare Utan Gränser ut runt 100 fältarbetare till oroshärdar runt om i världen. Före, under och efter uppdragen finns Matti tillgänglig för samtal. Att lära känna fältarbetarna innan de åker ut är värdefullt för att fånga upp farhågor och funderingar, säger Matti. På så vis kan han ge anpassat stöd under och efter uppdraget.
– Jag försöker sätta mig in i deras bakgrund. Vilken roll har de i familjen, på arbetsplatsen och i relationer? Då kan jag se vilka situationer som kan bli tuffa och hjälpa dem identifiera verktyg och tankesätt som kan vara hjälpsamma väl på plats, berättar Matti.
Som att lämna nära och kära, att bo och arbeta i en krigszon, att riskera bli attackerad och att leva utan sitt vanliga skyddsnät att luta sig mot. Men inte minst en tung arbetsbörda och den där känslan av att aldrig räcka till för de oändliga behoven.
– Inom humanitärt arbete finns det en kultur att man ska jobba hårt och klara av väldigt svåra situationer, vilket riskerar att bränna ut många i förtid. Ofta blir det ju uppdrag på uppdrag, då kan saker man inte bearbetat adderas på varandra, säger Matti.
Räddaren i nöden
Så vad det för Fia. Förlusten av en nära kollega och vän i Bangladesh färgade tillvaron på Lesbos.
– Jag hann bara vara hemma i tre veckor innan jag åkte ut igen. Jag reagerade nog starkare på det jag upplevde på Lesbos på grund av att jag inte hade bearbetat det som hände i Cox’s Bazar.
Att medvetenheten kring psykisk ohälsa ökat inom Läkare Utan Gränser, och att allt fler inte ser det som en svaghet att ta emot hjälp för att hantera stress och trauman, tycker Matti är en glädjande utveckling. Men att omvandla teori till praktik väl i fält kan vara utmanande. I en ovan och utsatt arbetssituation får allting större proportioner. Många av fältarbetarna har ett starkt moraliskt patos och sätter press på sig själva att alltid prestera, säger Matti. Relationen till kollegorna på plats kan också vara en avgörande faktor, i synnerhet eftersom man lever ihop de flesta av dygnets timmar. Trivs man med människorna omkring sig och kan hålla samtalet levande är behovet av att prata av sig kanske inte lika stort. Men om ledarskapet eller teamet inte fungerar leder det till ytterligare press i en redan pressad tillvaro. Att Matti finns på bara ett telefonsamtals avstånd under uppdraget kan vara en livlina.
– Många berättar att det gav en trygghetskänsla att veta att någon alltid finns bara ett samtal bort om det krisar.
– Jag försöker bidra med ett utifrånperspektiv, till exempel genom att fråga: »om en familjemedlem eller en vän kom till dig med det här problemet, vad skulle du ge dem för råd?«
De flesta tenderar att vara snällare mot andra än mot sig själva, konstaterar Matti. Om teamet eller kliniken utsätts för mer akuta, traumatiska händelser finns personal med erfarenhet av krishantering som med kort varsel kan resa ut för att stötta fältarbetarna.
Komma hem är värst
Men det är oftast när uppdraget är slut som många upplever den största utmaningen. Man är trött, utmattad, efter att ha arbetat hårt och under press stor del av dygnets timmar. Depressioner, ångest, mardrömmar och sömnproblem är inte ovanligt. Det blir lätt tomt i tillvaron, livsfrågorna hemma känns inte särskilt angelägna. Familj och vänner saknar referensramar för att fullt ut förstå vad man som fältarbetare har upplevt, vilket kan leda till en känsla av ensamhet.
– När jag kom hem från Lesbos fanns det plötsligt så mycket utrymme för mina egna tankar, på barnen i lägret, på hopplösheten, misären och min egen maktlöshet, minns Fia.
Psykologstöd värdefullt
Ett besök hos Matti ingår för alla vid hemkomst, men han kan vid behov remittera vidare till kollegor runt om i landet. För Fia blev det nya samtal med en extern psykolog som ett led i att hantera sina upplevelser. Där kunde hon öppna dörren på vid gavel.
– Det var bra med någon som ställde de där obekväma frågorna som får en att titta bakom hörnen, vad man har gömt där. Annars är risken att man bara fortsätter »bita ihop«. Jag fick hjälp att förstå hur mina tankar, känslor och beteenden påverkar varandra.
Jon fick en aha-upplevelse på ett seminarium hos Läkare Utan Gränser i höstas. En annan fältarbetare berättade om sina erfarenheter av utmattningssyndrom och sekundärt trauma, det vill säga att den som lyssnar till andras trauman själv kan uppleva stressreaktioner.
– Jag kände igen mig i så mycket av det hon berättade. Inte minst om så kallad medkänsletrötthet, alltså ett tillstånd där man känner utmattning inför andras lidande.
Efter konsultation med Matti har Jon nu fått remiss till en extern psykolog, och en första tid är bokad.
– Jag har börjat återhämta mig fysiskt, men det psykiska har inte hängt med. Jag har insett att jag måste ta tag i det här nu, säger Jon.
Acceptera – inte glömma
Fältarbetarna får också stöd under Läkare Utan Gränsers hemkomstseminarium, som anordnas två gånger varje år. Genom olika övningar får fältarbetarna stöd att tillsammans bearbeta, men seminariet ger även vägledning kring att komma tillbaka till vardagen. Seminarierna är en fristad för att dela med sig av både glädje och sorg med andra som förstår. Det betonar både Fia och Jon.
– Med de som vet hur verkligheten ser ut i fält kan man snabbare komma till kärnan av det man behöver prata av sig om, säger Fia.
I dag känner Fia sig i balans och har lättare att handskas med minnena hon bär med sig.
– Jag kan inte glömma allt jag såg på Lesbos, men jag vill inte glömma heller. Det handlar om att bli vän med de svåra känslorna.
