Hoppa till huvudinnehåll

”Det här är ett värdefullt barn”

Publicerad 7 augusti 2016
Ett nyfött barn får hjälp med andningen på ett av våra sjukhus i Pakistan.
Foto: Shaista Aziz/Läkare Utan Gränser
Ett nyfött barn får hjälp med andningen på ett av våra sjukhus i Pakistan.

Jag får ett samtal från en av de lokala barnmorskorna. Hon vill att en pojke som föddes i sitt hem i dag ska komma till vår avdelning för nyfödda. Under förlossningen kom kroppen ut först och huvudet fastnade. 

När pojken äntligen kom ut varken grät han eller rörde på sig. Barnmorskan berättar att pojken inte ser ut att må bra och att han inte vill äta. Jag ber henne att försöka hålla honom varm under transporten hit.

När pojken anländer är han precis i det tillstånd som jag har förväntat mig. Han är blek och slak. Han rör inte på sig och han har knappt några reflexer. På grund av att han inte fick tillräckligt med syre under förlossningen har han fått en hjärnskada. Det finns ingenting att göra åt de skador som redan uppstått utan det enda vi kan göra är att ge understödjande behandling. Det är svårt att säga om hans tillstånd kommer att förbättras. Läkaren och jag förklarar för pojkens mamma vad som har hänt. Hon nickar, men det verkar inte som att hon bearbetar den information som vi ger henne.

– Det här är ett värdefullt barn, berättar mormodern. Vi har väntat på honom i fyra år.

När jag tittar till barnen på avdelningen senare samma kväll ser jag en äldre dam som står lutad över pojkens säng bedjandes. När jag närmar mig tar hon tag i min arm och börjar prata med mig. Jag försöker gestikulera att jag inte förstår. En sjukvårdare som går förbi hjälper till att översätta.

– Det här är ett värdefullt barn, berättar mormodern. Vi har väntat på honom i fyra år.

Hon vill veta om han kommer att bli bra. Jag tittar ner på hans orörliga kropp och mitt hjärta värker. Jag förklarar varsamt vad som har hänt och vad resultatet av det kommer att bli. Jag försöker att hålla nere hennes förväntningar samtidigt som jag försöker att inge ett visst hopp. Hennes ögon tårar sig samtidigt som det jag sagt översätts. Jag önskar att det finns någonting som jag kunde göra eller säga för att göra situationen bättre. Men det gör det inte. Jag tar fram en stol så att hon kan sitta bredvid sitt barnbarn och hålla hans hand.

Nästa dag drabbas pojken av anfall som vi försöker kontrollera med hjälp av mediciner. Gradvis blir han friskare, han börjar att röra på sina armar och ben, ögonen öppnas och hans reflexer blir bättre. Och även om han inte är lika bra som andra barn på att dricka bröstmjölk gör han heroiska försök. Vi lär hans mamma hur man pressar ut bröstmjölk och hur hon kan mata honom med en sked. Hans familj gläds åt varje litet steg framåt och de är tacksamma för allt stöd som vi ger dem.

Jag oroar mig för vilken framtid det här lilla barnet kommer att ha.

När vi ser att pojken får i sig tillräckligt med mjölk och att han går upp i vikt börjar vi planera för hans utskrivning. Hans familj är nu väl förberedda på att deras dyrbara pojke kanske inte kommer att gå eller prata som andra barn.

Jag oroar mig för vilken framtid det här lilla barnet kommer att ha och jag blir upprörd när jag tänker på att han kanske inte kommer att ha samma möjlighet till stöd och hjälp som ett barn som föds i ett annat land. Men samma dag som han skrivs ut ser jag att jag inte har någon anledning att känna oro. Det är uppenbart att den här pojken har en familj som älskar honom och att han alltid kommer att vara väl omhändertagen. När hans familj och släktingar kommer för att hämta honom fylls hela korridoren utanför avdelningen för nyfödda. De flockas runt mamman när hon håller pojken i sina armar och de omger dem som en skyddande mur när de går nedför trappan mot sjukhusets utgång.

Aisling Semple, barnläkare i Quetta, Pakistan.