Vår norske medarbetare Sebastian Stein har nyss kommit tillbaka från Syrien där han jobbat med akutsjukvård på ett av våra sjukhus. Här kan du läsa utdrag ur hans starka berättelse som publicerades i den norska tidningen Dagsavisen den 11 mars.
"En dag var det mycket mer skottlossning och explosioner än vanligt. Plötsligt kastade sig en av mina kollegor ner på marken. Den sista explosionen var för hög. Vi gick ut från kontoret och ner till sjukhuset.
- Alla måste in! skrek jag på min improviserade arabiska.
Inne på sjukhuset hade vi bättre chans att inte bli skadade om en bomb skulle falla i närheten. ”…”
Några minuter senare, hade vårt sjukhus förvandlats till en sjö av blod och lidande. Bilar fulla med skrikande människor, offer i armarna på sina familjer. Vanessa, narkosläkare och en vän till mig från utbildningen före avresan, sa de avgörande orden:
- Nu är det dags för akutinsats.
Efter så lång tid av hårt arbete stod det omedelbart klart för mig: "Nu är det jävligt allvarligt." Jag kunde inte ha varit lugnare. Allvaret i situationen gjorde min hjärna kall och mitt hjärta varmt.
Innan patienterna kom in, hade vår tolk Hassan kommit till mig med en djup fåra i pannan och berättat att grundskolan i grannstaden hade bombats. Hans lillasyster gick i den skolan. Skulle hans syster föras in bland de skadade nu? Tänk om det hade varit min lillasyster, tänkte jag.
Fatima, vår underbara, huvudansvariga sjuksköterska, ropade på mig. Hon såg desperat ut. Hon stod vid en liten flicka, men var tvungen att fortsätta vidare till nästa patient. Problemet var bara att syrgasmasken inte passade på den lilla flickan. Så vi bytte plats och plötsligt stod jag där istället och höll masken på plats medan jag smekte flickans panna och försökte lugna henne på arabiska:
- Schweia, schweia.
Jag vet inte vem flickan var. Jag hoppas att hon lever idag. Jag hoppas att hon har en bror.
En annan liten flicka skickade vi vidare till Turkiet. Hon hade fått en hjärnskada och vi kunde inte operera henne hos oss. Några av våra medarbetare tog henne till landsgränsen. De var tvungna att vänta i timmar i kylan och flickan överlevde inte. Kanske hade hon en bror? Den brodern kunde ha varit jag. (…)
När jag klev över taggtrådsstängsel och lämnade Syrien och återvände till Turkiet, var jag lättad och glad. Inte många timmar senare var jag hemma i Oslo. Och efter några dagar gav jag min lillasyster en bra och varm kram. Så vi gick ut och åt på restaurang, skrattade och njöt utan en tanke på att något dåligt skulle kunna hända oss. Det kan inte Hassan och hans lillasyster. De är fortfarande kvar i Syrien."
