Hoppa till huvudinnehåll

Det man lämnar efter sig…

Publicerad 15 december 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Jose Carlos, personal på sjukhuset i Bafatá, Guinea-Bissau undersöker en patient.

Jose Carlos, personal på sjukhuset i Bafatá, Guinea-Bissau undersöker en patient.

Diset ligger tungt och grått över Göteborg. Min tid i Bafatá har tagit slut och jag har lämnat en bubbla och gått in i en annan.

Jag anpassar mig förvånansvärt fort till vardagen och verkligheten här hemma. Även om jag alltid haft svårt att förlika mig med mörkret som drar in över den frostiga norden, så är det ett kärt återseende. Framförallt att återse alla nära och kära igen.

Men vad är det då jag har lämnat och vad är det jag saknar?

Förutom ljuset och ljumma kvällar är det de kollegor i teamet jag jobbade så tätt och intensivt med under ett halvår som jag kommer att sakna.

Dels de andra internationella fältarbetare som likt mig själv gett sig ut på ett okänt äventyr och förenats i detta lilla land på Västafrikas kust för att lösa problem och driva detta projekt tillsammans. Men kanske mest kommer jag sakna alla de inhemska kollegor som jag arbetat så nära och spenderat så mycket tid med i Bafatá. Alla svåra beslut vi tagit och all glädje vi sett och delat på sjukhuset när barn blivit friska. Det är dessa inhemska kollegor som står för merparten av det jobb som utförs i våra projekt och framförallt för kontinuiteten då de internationella arbetarna ofta byts ut flera gånger per år. Utan dessa skulle projekten aldrig kunnat genomföras. Det är vårt samarbete som varit min största behållning och den arbetsglädje och motivation som vi känt bär jag med mig hem.

Läkarteamet på sjukhuset i Bafatá, Guinea-Bissau.

Läkarteamet på sjukhuset i Bafatá, Guinea-Bissau. Foto: Mårten Larsson.

I ett land med extremt begränsad sjukvård, där Läkare Utan Gränser idag stöttar en betydande del av sjukvården i landet, så är kanske den kompetensutveckling av den inhemska sjukvårdspersonalen som sker i Läkare Utan Gränsers projekt det viktigaste bidraget mot en bättre hälsa. Läkare Utan Gränser är en humanitär organisation som gör insatser där behoven är som störst och detta kan förändras fort. Läkare Utan Gränsers närvaro är därför inte för evigt. Den dag organisationen lämnar kommer det stå en rad högst kompetenta sjuksköterskor och läkare redo att fortsätta arbetet under statens fulla ansvar. Då får man bara hoppas att politiker, såväl inhemska som internationella, också tar sitt ansvar för att säkerställa att utbildad vårdpersonal kan fortsätta sitt arbete.

Läs hela Mårten Larssons blogg från Guinea Bissau.

Relaterade nyheter

Akutmottagningen på sjukhuset i Bafata, Guinea-Bissau.
Guinea-Bissau

Att acceptera det man inte kan förstå

Ungefär en timme senare är jag i akutrummet, där vi nyligen avslutat en lyckad återupplivning av en nyfödd som skriker och sprattlar. Då hör jag en kvinna gråta och skrika hysteriskt inne från avdelningen. 

Barnavdelningen på sjukhuset i Bafatá, Guinea- Bissau, där Mårten Larsson arbetar.
Guinea-Bissau

Malariasäsongen är här

Som väntat föder vattensamlingarna myggor som för med sig malaria. Från och med nu kommer patientflödet öka fram till november när regnet slutar, myggen minskar i antal och med det malarian. 

Neonantalavdelningen på sjukhuset i Bafata, Guinea-Bissau.
Guinea-Bissau

Den magiska gränsen

Den lilla flickan föddes för tidigt. Exakt hur tidigt vet vi inte för mamman hade inte gått på några mödravårdskontroller under graviditeten och inga ultraljud var gjorda, vilket är mer regel än undantag för de nyfödda barnen vi har på vår avdelning.

Ett barn får hjälp på vårt sjukhus i Bafata, Guinea-Bissau.
Guinea-Bissau

"Jag tänkte berätta lite om Fatumata"

Jag tänkte berätta lite om Fatumata, en treårig flicka som var inlagd på sjukhuset. Hon kom in svårt undernärd och var mest skinn och ben. Det var däremot inte därför mor och mormor kom med henne till sjukhuset.