Hoppa till huvudinnehåll

”Det slutar aldrig brinna här”

Publicerad 11 februari 2019

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Lastman Muthko, som var svårt sjuk i malaria, är ett av många barn som fått vård i Doro flyktingläger, Sydsudan.

Lastman Muthko, som var svårt sjuk i malaria, är ett av många barn som fått vård i Doro flyktingläger, Sydsudan.

Läkaren Linn Fränngård kämpar mot statistiken under sitt uppdrag i Doro, Sydsudan. Här berättar hon om tre dagar som går från sorg och förtvivlan till en känsla av glädje och hopp.

Tisdag

Mättad på död. Idag brast det för mig. Känslan av att konstant släcka bränder tyngde min kropp. Kändes som att jag sprang runt i en cirkel på kliniken. Blev kallad till förlossningen. Ett blått nyfött barn blev snabbt rosig efter några enstaka ventileringar och lite syrgas. Lyckan över att något påminde om hemma. Så många nyfödda barn som bara behöver några minuters hjälp för att komma igång med andningen. Det kändes skönt. Men barnet hade ett annorlunda utseende och flera missbildningar. Förmodligen ett syndrom. Men jag var ändå hoppfull när jag lämnade barnet hos barnmorskan en stund senare. Sprang vidare i cirklar.

Kom tillbaka till barnet någon timme senare. Färgen hade ändrats i hyn. Syresättningen var dålig trots syrgas och han kämpade med andningen. Ändrade position på huvudet, öppnade luftvägarna och syresättningen steg minimalt, men inte upp mer än 50 procent. Med den här syresättningen skulle han inte överleva länge. Startade med antibiotika och kallade dit teamet för psykisk hälsa. När min kollega kom för att jobba natt gick vi förbi för att titta till barnet. Nu låg han mitt på sängen. Barnmorskan hade öppnat filten som han var insvept i och stod och tittade på honom. Han andades inte. Skulle vi ventilera? Vi kan inte intubera eller ge någon form av andningsstöd efter en återupplivning. Fungerar inte lungorna som de ska så kan vi inte göra mycket här. Ventilerade enstaka gånger, men gav snabbt upp. Måste tänka på konsekvenserna av våra handlingar. Vad händer om vi får igång hans andning en lite stund? Vi förlänger bara livet hos ett döende barn med få timmar eller minuter.

Femtonde dödsfallet på fem veckor. 

När jag kom tillbaka till lägret var jag utmattad. Satte mig ned med min tallrik med ris och grönsaker bredvid min kollega. Hon frågade hur jag mådde. Det knöt sig i magen. Känslorna svämmade över. Kunde inte prata. Började gråta i mina händer. Hinner inte återhämta mig mellan dödsfallen. Det slutar aldrig brinna här. Ingen tid att processa. Nu blev det för mycket. Femtonde dödsfallet på fem veckor. Här är statistiken för mortaliteten för barn under fem år ett barn i mina händer. Barn under fem och kvinnor är alltid de mest utsatt i konflikter och fattigdom. Det är ett faktum. Siffrorna är höga i Sydsudan- några av de högsta i världen. Men bakom varje siffra finns ett liv som slutar alldeles för tidigt. Min kollega kramade mig tills jag kunde prata igen. Kramar hjälper. Folket hjälper här. Det är fint.

Fredag

Dagarna flyter ihop nu. Inte för att den ena är den andra lik. Men de är ändå svåra att skilja från varandra. Till och med kaos blir vardag. Fascineras stundvis över hur bra människan är på att anpassa sig till olika miljöer och situationer. Innan jag åkte på mitt första uppdrag till Afghanistan kunde jag inte föreställa mig att man kunde ha en vardag i ett krig. Krig var en så abstrakt tanke och så långt borta från min egen realitet. Kunde inte föreställa mig att man går och handlar, går till jobbet eller skolan när man bor i en krigszon. Vilket såklart är en dum tanke. De mänskliga behoven är desamma oavsett var du befinner dig. Det är bara de yttre omständigheterna som är annorlunda. Här i Doro vaknar människorna upp i sina hyddor som är gjorda av lera och halmtak. Går till vattenpumpen för att hämta vatten. Kokar te över glödande kol. Klagar över de kalla morgnarna nu under torkan när temperaturen är enbart 20 grader innan solen har gått upp. Borstar tänderna med en pinne. Vissa går till skolan. Vissa har ett jobb.

Söndag

Känslan när någon överlever mot alla odds. Allt känns möjligt igen. I förra veckan var intensivvårdsavdelningen fylld med svårt sjuka barn. Jag var särskilt orolig för den tre månader gamla bebisen med hjärnhinneinflammation och svåra kramper. Kramperna bröts inte trots att vi prövade olika mediciner. Hans kropp var stel och bågformad. Det såg plågsamt ut och desperationen över att medicinen inte fungerade steg för varje gång jag såg honom. Medicinen som man ger som andrahandsval intravenöst hade vi inte till hands. Men vi hade medicinen i tablettform. Vi lyckades ge medicinen i en sond direkt ner i magsäcken. Kramperna släppte till slut. Långsamt började hoppet återvända. Igår vaknade han till liv igen efter flera dagar utan kramper. Kanske har han fått hjärnskador av de svåra kramperna. Men ännu beter han sig som en helt vanlig bebis som nyfiket tittar runt i rummet.

Relaterade nyheter

Sonja Leister pratar med läkaren Linn Fränngård om hennes uppdrag i Sydsudan.
Sydsudan

Podd: Läkaren Linn om oviljan att vänja sig vid döden

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar läkaren Linn Fränngård om sitt arbete i ett flyktingläger i Sydsudan. Om svårt sjuka barn som inte överlever och vad hon gör för att hantera känslorna när jobbet blir för tufft.

Sjuksköterskan Michal Pospíšil med kollegor i Sudan.
Sudan

Fem myter om att arbeta för Läkare Utan Gränser

Michal Pospíšil är en sjuksköterska från Tjeckien som nyligen kom hem från sitt första uppdrag i Sudan. I detta blogginlägg utmanar han några av de mest populära myterna om att arbeta för Läkare Utan Gränser.

Supplychain ansvariga Johanna Linder pratar med Sonja Leister hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång.
Sydsudan

Podd: Logistikern Johanna om åsnor och tårar

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar supplyansvarig logistikern Johanna Linder hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång. Hon fixar fram utrustningen till de mest otillgängliga platserna i regnskogen där inga vägar finns.