Hoppa till huvudinnehåll

"Det som rinner nerför kinderna är inte svett utan tårar, sprungna ur maktlöshet och frustration."

Publicerad 30 juli 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Säkerheten är rigorös för Läkare Utan Gränsers personal som arbetar med ebolapatienter.

Säkerheten är rigorös för Läkare Utan Gränsers personal som arbetar med ebolapatienter.

I april var sjuksköterskan Luis Encinas på plats i Macenta i sydöstra Guinea, där han ansvarade för Läkare Utan Gränsers akutinsatser. Här skriver han själv om ett dygn på isoleringsenheten

"Idag börjar min berättelse kl 4.30 på eftermiddagen. Jag ska möta Macenta-sjukhusets ledning och läkare tillsammans med min kollega Kathleen, som ska ersätta mig från och med imorgon. Jag har bett att få komma tillbaka till isoleringsenheten för att träffa mina patienter igen. Vi går mot den före detta pediatriska avdelningen som ligger avsides och isolerad på andra sidan sjukhusområdet. Stigningen är svag, men hettan och luftfuktigheten gör oss snabbt varma och svettiga. Varje gång jag närmar mig isoleringsenheten inser jag vilket enormt arbete vi har åstadkommit.

Viktiga förberedelser

Under den korta stund det tar oss att gå upp för återstoden av den lilla kullen till ingången fylls jag av en känsla av tillfredsställelse. Efter att ha tvingat i oss en halv liter vatten sätter vi på oss våra stövlar och gröna kirurgkläder. Vi följer ett strikt protokoll för skyddskläder: sjukhushandskar, munskydd, heltäckande overaller, en huva som snörs åt på tre ställen med enkla knutar, varken för tight eller för löst, bara så pass att ansiktsmasken kan sticka fram. Sedan ett par andra handskar, denna gång kirurgihandskar. Jag funderar på behovet av sterila handskar. Jag antar att dessa är de enda på marknaden. Sedan tillsluter vi overallerna med tejp och sätter på oss glasögon, eller skidglasögon som vi kallar dem för att de är så enorma. Avslutningsvis undersöker vi lufttätheten i våra dräkter. Efter de sista justeringarna är vi redo att gå in på isoleringsenheten, dit vi tar med oss medicin, mat och vatten.

Inne på isoleringsenheten

Vi går den långa korridoren fram till det första rummet. Det är ett stort, mörkt rum med ett tiotal sängar, denna eftermiddag ligger två av våra tre patienter där – ett gift par som togs in för snart en vecka sedan. Jag minns dem mycket väl. Jag hade träffat dem innan, då jag var hemma hos dem och hjälpte dem att tvätta den lilla kroppen efter det sista av deras barn. Känslorna är tunga, tystnaden som bly. Jag försöker fokusera på det pågående ögonblicket. Jag ser på mannen som ligger utsträckt på sängen. Han verkar le mot mig. Jag tänker att han känt igen mig, och ler tillbaka. Då inser jag att han bara kan se konturerna av mina ögon och i detta halvdunkel kan han knappast känna igen mig. Jag talar långsamt och han svarar på knapphändig franska att han mår bra. Han sätter sig upp själv, men har svårt att hålla sig uppe. Vi ger honom hans mediciner, färskt vatten och serverar honom hans måltid. Jag önskar jag kunde sitta ner bredvid honom och tala med honom, lyssna på honom, lugna honom.

  – Jag har ingen styrka kvar. Jag har förlorat allt, säger han.

Trodde inte att hon var sjuk

Han äter sin mat och tittar hela tiden bort mot sin fru. Tiden går… tick-tack, tick-tack. Jag har tappat tidsbegreppet, men gissar att ett tiotal minuter redan passerat. Vi går bort till hans fru, som då de kom in till sjukhuset hade varit så full av värdighet, av styrka. Hon hade försäkrat mig att inget kunde hända henne och det tog oss lång tid att övertyga henne att, rent kliniskt, så var hennes tillstånd oroande. Hon hade följt med sin man som sällskap, för att mata honom.

  – Jag kommer hit så att han inte ska lämnas ensam, talade hon om för mig den där dagen.

Idag har hon inga krafter kvar och har svårt att lyfta sin arm tillräckligt för att vi ska kunna ta tempen på henne. Hennes kropp är tung. Vi försöker sätta henne upp på sängen. Kathleen talar med henne hela tiden och kontrollerar hennes dropp. Vi byter hennes droppslang därför att blodet koagulerat i den. Hon förblir inte stilla en enda minut. Hon är febrig, svag och svettig. Vi hämtar tvål och handdukar och börjar tvätta henne. Några meter bort stirrar hennes man maktlöst på oss. Han talar med henne på toma, men hon svarar inte. Och tiden stannar inte, de små visarna tycks gå upp i hastighet, de far fram som galningar.

Försvagas snabbt

Jag lägger en fuktig handduk på hennes huvud. Hon mumlar något men vi, till och med hennes man, har svårt att förstå vad. Hennes tillstånd har försämrats så kraftigt på mindre än 48 timmar att jag har svårt att känna igen henne. Jag försöker få kontakt med hennes man en sista gång. Jag vet inte varför, men jag har en känsla att han kommer att överleva. I alla fall hoppas jag det. Plötsligt intalar jag mig att jag kan ha fel om hans diagnos, att han kanske bara är gammal, och att trots att han har förlorat och begravt fem familjemedlemmar, kanske ändå bara har ryggont, lite feber och helt vanlig diarré. Plötsligt är min hjärna ett kinesiskt pussel och jag virrar bort mig i mina tankar. Jag måste hitta fokus igen. Hur som helst, ikväll när vi får resultaten från labbet kommer vi att veta med säkerhet.

Svett och tårar

Min kollega säger att hon börjar bli varm. Jag tittar på henne. Hennes glasögon är fuktiga av imma och pärldroppar syns på hennes ansiktsmask. Vi får snabba på. Jag stänger dörren bakom mig med en medkännande blick bakåt mot paret i sängarna. Jag försöker ge dem all min styrka. Jag kan inte sluta tänka på dem. Hettan utanför börjar bli outhärdlig. Det känns som om jag hade Loffa, en flod i Guinea, rinnande nerför min rygg och ansikte, men det som rinner nerför kinderna är inte svett utan tårar. Tårar sprungna ur min maktlöshet och frustration. Patienten i rum nummer två skrevs ut igår så vi går mot det sista rummet. Därinne finns en tredje patient, en ung man på 22 år. Så fort vi kommer in reser han sig i sin fulla längd. Han ler och talar fullt förståelig franska. Han ställer många frågor. Jag har en känsla att han har turen med sig. Han har ingen feber och verkar vara vid god vigör. Vi talar om för honom att vi väntar på labbresultaten som ska komma klockan 18.30. Han beväpnar sig med tålamod.

Lämna isoleringsenheten

Det är dags att gå tillbaka. Vi går efter varandra. "Kontrollören" och "sprayaren" kommer och vi börjar klä av oss skyddskläderna lager för lager, adrenalinet och koncentrationen är på topp. Jag låter Kathleen gå först. Slutligen är vi klara och går ut. Den friska luften och kontakten med världen utanför gör att vi känner oss återupplivade. Kläderna närmast kroppen är dyngsura och klibbar sig fast. Mina tankar är ännu inne i första rummet, hos det gifta paret. Mannens leende och kvinnans beslutsamhet att resa sig har etsat sig fast i mitt minne.

Vi går tillbaka till huvudentrén där sjukhuschefen ansluter.

 – Jag har fått labbrapporterna

Tystnad. Vi kastas tillbaka i verkligheten.

 – Tre positiva svar…"

Luis Encinas är före detta styrelsemedlem i svenska Läkare Utan Gränser. En version av denna text publicerades i spanska El Pais 5 maj 2014. Översättning Vera Näsström

Om ebola:

Ebola orsakas av ett virus. Sjukdomen har fått sitt namn från Ebolafloden i Kongo-Kinshasa där de första utbrotten inträffade 1976. Ebola är en blödarfeber där blodets koaguleringsförmåga avtar.  De första symtomen påminner om malaria eller influensa, med feber, muskelvärk och utmattning. I nästa fas uppstår magsmärtor, kräkningar och ungefär hälften av fallen utvecklar olika former av blödningar. Viruset angriper de inre organen och när blodet inte längre koagulerar rinner det ut ur kroppsöppningar som näsa, ögon och öron. Det kan även tränga ut rakt genom huden. När detta stadium inträffar dör patienten av inre blödningar.

Efter de första konstaterade utbrotten av ebola 1976 dröjde det 15 år innan ett nytt utbrott ägde rum. Sedan dess har sjukdomen dykt upp vid flera tillfällen i olika länder i Afrika, bland annat tre gånger i Uganda. I samband med det nuvarande utbrottet har fall även konstaterats i Guineas grannländer Liberia och Sierra Leone. I dagsläget finns ingen bot mot ebola. Försök pågår att ta fram ett vaccin men enligt WHO kommer det förmodligen att ta lång tid innan något vaccin finns tillgängligt.

Aktuellt om Guinea

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.