Det tysta kriget

”Vägen är kantad av vetefält och olivträd på båda sidor. Det är svårt att förstå att du befinner dig i en konfliktzon. Men efter en stund syns skyltar vid vägkanten med bilder av de som dött i striderna. Det är omöjligt att ignorera skyltarna. Vi åker förbi byggnader i ruiner. Vissa städer och byar är nästan helt förstörda av kriget.

På Tal Abyad-sjukhuset, i provinsen Raqqa, har Läkare Utan Gränser stöttat avdelningarna förr barnhälsovård, mödravård och kirurgi de senaste månaderna. Människor kommer till sjukhuset från närliggande städer och byar, upp till 120 kilometer bort, däribland Raqqa, Maskaneh, Hazeema, Deir Ezzor och Al Tabqa.

Min främsta anledning till att besöka sjukhuset är att prata med vaccinationsteamen. De arbetar på sjukhuset en dag i veckan och resten av tiden arbetar de med våra mobila kliniker för att vaccinera barn under fem år i de olika byarna som omger Tal Abyad.

Vid röntgen ser jag ett barn som ligger på en säng. 

Vaccinationsteamet består av tre personer. De arbetar från åtta på morgonen till tre på eftermiddagen varje dag och vaccinerar nästan 100 barn åt gången på varje plats de besöker. Några av barnen har inte vaccinerats tidigare, antingen på grund av brist på vacciner eller för att föräldrarna inte varit medvetna om hur viktiga vaccin är för deras barns hälsa.

Jag går runt på sjukhuset. Vid röntgen ser jag ett barn som ligger på en säng. Hans ena öga är täckt med ett vitt bandage och hans tröja är indränkt i blod. Två män och en doktor står bredvid honom.

Jag frågar vad som hände med pojken. Fadern svarar, med tårar i ögonen:

– Han lekte med ett föremål han hittade i trädgården. Tyvärr visade det sig vara något explosivt och det exploderade, säger han.

Pojken, som är åtta år gammal, förlorade sitt öga, fick skador i buken och på hela överkroppen. Han skriker av smärta. Till sist kan pappan inte hålla tillbaka tårarna.

Detta krig är inte rättvist mot honom.

I vissa delar av Syrien kan du se och höra kriget. Andra områden är tysta, det finns inga ljud som vittnar om det pågående kriget. Men lidandet är fortfarande stort och traumatiska händelser sker dagligen. I ett senare skede behöver pojken ögonkirurgi. Men det finns inte tillgängligt i Tal Abyad så han måste skickas till Qamishli eller till ett sjukhus utanför Syrien. Det är det bästa scenariot. Men om hans familj inte har råd med operationen kommer barnet att leva med skadan under resten av sitt liv. Detta krig är inte rättvist mot honom och hela hans generation.

Jag fortsätter gå runt i sjukhuset, ser personalen springa runt, installera och fixa med maskiner, behandla patienter eller organisera läkemedel. Alla arbetar dygnet runt och försöker desperat att göra sjukhuset så funktionellt som möjligt i en krigszon, där det kan ta evigheter för mediciner att nå fram och där utmaningar är en del av livet.

Under ett par minuter förlorar jag kontrollen över mig själv.

Jag kommer till vuxenavdelningen. De flesta patienter sover, men i den bortre änden är en ung man vaken. Jag ser att hans ben är amputerat. Försiktigt närmar jag mig honom och frågar vad som hänt.

– Jag och en vän åkte på en mina med min motorcykel, säger mannen, som är 21 år gammal. Min vän dog och jag skadades. Tidigare den dagen kom min vän hem till mig och berättade om ett hus som bombats i ett flyganfall. 14 medlemmar i samma familj dog. Vi ville åka dit för att se om vi kunde hjälpa till. Vi hoppade på min motorcykel och körde mot det bombade huset. Det var då en mina exploderade under oss.

Han är tyst i några sekunder innan han fortsätter.

– Han ville rädda någons liv men förlorade sitt eget.

Jag finner inga ord. Under ett par minuter förlorar jag kontrollen över mig själv. När jag går ut gömmer jag tårarna bakom mina solglasögon, som fungerar som en sköld.

Innan jag lämnar byggnaden vänder jag mig om för att ta en sista titt på sjukhuset. Läkarna och sjukvårdspersonalen är fortfarande upptagna med att behandla patienter, dela ut medicin och installera maskiner.

Det här är bara en dag på ett sjukhus i norra Syrien. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att ha levt med kriget i snart sju år.”

– Diala Ghassan, som arbetar med kommunikation för Läkare Utan Gränser.