Hoppa till huvudinnehåll

"Det vackraste ljudet i världen"

Publicerad 14 september 2018

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Läkaren Lanice Jones i Kongo-Kinshasa tillsammans med den nyblivna mamman och hennes son.

Läkaren Lanice Jones i Kongo-Kinshasa tillsammans med den nyblivna mamman och hennes son. 

Lanice Jones är en läkare från Kanada som just nu är ute på sitt fjärde uppdrag för Läkare Utan Gränser – i Kongo-Kinshasa. Här berättar hon hur hennes team fick jobba hårt, och snabbt, för att rädda en nyfödd bebis under en dramatisk förlossning.

’Kan du undersöka den här kvinnan åt mig? Någonting känns inte rätt,’ sa en av sjuksköterskorna och bad mig komma över.

Det var lördag eftermiddag och jag hade jobbat i två månader som ansvarig för barnmorskorna i Mweso, Kongo-Kinshasa.

Jag tvättade snabbt mina händer under tiden som sjuksköterskan uppdaterade mig om patienten; ’Detta är hennes tolvte förlossning, alla har varit normala vaginala förlossningar. Sju barn lever, fyra dog men inte som nyfödda. Inga kejsarsnitt. Senaste förlossningen var för två år sedan.’

detta kan innebära att barnet dör

Jag kände på kvinnans buk och tog sedan på mig på en steril handske för att kontrollera livmoderhalsen. Huvudet låg högt, livmoderhalsen var inte helt öppen... men då kände jag något onormalt. Med mina fingrar kunde jag känna något runt som pulserade mot mina fingertoppar.

’Cas Rouge!’ ropade jag.

’Akut! Navelsträngsframfall!’

När en kvinna har fött många barn blir livmodern mer avslappnad. Det ökar risken för att barnets huvud fastnar i förlossningskanalen, så att navelsträngen glider ner under huvudet. Sedan, när barnets huvud åker nedåt i den trånga passagen kan navelsträngen hamna i kläm och syretillförseln blockeras.… detta kan innebära att barnet dör.

Teamet organiserade sig, medan jag satt kvar. Min hand tryckte hårt mot barnets huvud och lättade på trycket mot navelsträngen.

Tresor, den lokalanställda personalchefen, ropade över radion på kirurgen, operationssalen och laboratoriet att snabbt förbereda sig för ett kejsarsnitt. Resten av teamet hjälptes åt att rulla kvinnan på en bår där hon fick ställa sig på händer och knän med huvudet ner, så att barnet ska glida lite längre upp i livmodern och minska trycket mot navelsträngen.

Samtidigt som kvinnan stod på knä på båren, tryckte jag min hand mot barnets huvud.

Jag hade lärt mig den hårda vägen att om jag sprang längs med en bår var dörren till operationssalen för smal för att jag och båren skulle kunna passera genom dörren. Så det enda sättet som jag kunde hålla ett jämt tryck mot barnets huvud, för att förhindra att blodflödet genom navelsträngen slutade, var att hoppa upp på båren och sätta mig på knä bakom patienten.

Väl på plats gav vi oss iväg! Ut ur förlossningen och nerför hallen. Samtidigt som personalen och patienterna fnissade åt oss, där vi satt på båren – på knä efter varandra.

Jag kurade ihop mig bredvid operationsbordet

Väl framme i operationssalen rullade vi snabbt kvinnan på sidan så att narkossjuksköterska kunde lägga en bedövning och förbereda henne för operation. Men – jag såg fortfarande till att hela tiden upprätthålla trycket med min hand, som nu började domna.

Jag kurade ihop mig bredvid operationsbordet. Jag kunde känna navelsträngen som pulserade mot mina fingrar och försäkrade mig om att barnet levde. Men pulsen var låg - en varningsklocka. Så kände jag en rörelse mot min hand. Det var kirurgens hand som svepte över mina fingrar när han tog tag om bebisens huvud och lyfte upp det och ut ur bäckenet.

När barnet, som var tyst och slappt, var förlöst kastade jag mig bort från bordet och mot värmelampan.

Jag och Philemon, mödravårdsjuksköterskan, torkade och gnuggade barnet, en liten pojke. Vi placerade huvudet så att luftvägarna skulle vara fria... men han andades fortfarande inte.

Vi började omedelbart hjälpa honom att andas med en andningsballong. Det hade bara gått några sekunder sedan han kom ut ur magen, men jag svettades och var orolig. Utan ett andetag på egen hand skulle inte pojken klara sig.

Jag förde försiktigt ner en svaljtub (ett litet rör) i pojkens hals, för att öppna upp hans luftvägar, och puffade försiktigt. Barnets bröst började stiga och sjunka och jag räknade; ’ett, två, andas, ett, två, andas.’

Philemon lyssnade med stetoskopet och indikerade att hjärtfrekvensen steg. Inom en minut visade pojken tecken på att andas själv. Efter två minuter bröt han tystnaden i operationssalen med det vackraste ljudet i världen... ett livskraftigt skrik!

Jag fnissade tillsammans med teamet

’Det var en syn att se’, sa plötsligt kirurgen Juan Diaz, när han började städa undan efter kejsarsnittet. Han kisade med ögonen och skrattet bubblade fram under hans mask.

’Jag hörde anropet på radion om operation och sprang in i rummet... rakt in i en rumpa som stod på knä på båren!’

Jag fnissade tillsammans med teamet och tänkte för mig själv; ’Note to self - nästa gång, bygg en bredare dörr till operationssalen!'

- Lanice Jones, läkare i Kongo-Kinshasa.

Relaterade nyheter

Céciles man mördades, sedan våltogs hon och hennes 17-åriga dotter.
Kongo-Kinshasa

Skyhög andel patienter våldtagna av beväpnade män

Under det senaste dryga året har vi vårdat 2 600 personer som utsatts för sexuellt våld i södra Kongo-Kinshasa. Av dessa patienter har 80 procent våldtagits av beväpnade män. Vittnesmålen från de som överlevt är fruktansvärda.

Supplychain ansvariga Johanna Linder pratar med Sonja Leister hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång.
Sydsudan

Podd: Logistikern Johanna om åsnor och tårar

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar supplyansvarig logistikern Johanna Linder hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång. Hon fixar fram utrustningen till de mest otillgängliga platserna i regnskogen där inga vägar finns.

Sjuksköterskan Anneli Eriksson pratar med Alexander Uggla om hur det är att arbeta i ett ebolautbrott.
Ebola

Podd: Sjuksköterskan Anneli om kampen mot ebola

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar sjuksköterskan Anneli Eriksson om hur den fruktade sjukdomen ebola kan gå från skräck och sorg, till hopp om framtiden.