Hoppa till huvudinnehåll

”DET VAR VÄLDIGT INTENSIVT”

Publicerad 3 september 2012

Skottlossningar, krigskirurgi och intensivt arbete. Men också glädjen när patienterna blev friska. Så var verkligheten för vår sjuksköterska Monika i Jemen.

Det är inte första gången som Monika Hörling kommer hem från fältarbete i ett konfliktområde. För vår räkning har hon bland annat varit i Sudan, Pakistan, Palestina och Nigeria. I somras kom hon hem från Aden i södra Jemen där hon var på sitt åttonde fältuppdrag.

Våldsam vardag

Sjukhuset, där hon jobbade som narkossjuksköterska, är inriktat på kirurgi för människor som utsatts för bomber, skottskador, landminor och andra krigsrelaterade skador.

– Det var ett väldigt intensivt uppdrag. Vi bodde på sjukhuset, på övervåningen, och jobbade i stort hela tiden. Vi hade jour 24 timmar om dygnet, alltid. Man fick ta ledigt när det fanns möjlighet.

Våldet i Aden är påtagligt med ”mycket skottlossning, dygnet runt” som hon uttrycker det. Landet präglas av väpnade grupper, oljeproblematik, klanstrider, krigsherrar och hög kriminalitet.

– Ja det var ju inte så att man åkte ner på stan för att gå på marknaden eller göra sightseeing. Det är klart att det var jobbigt att vara på samma plats hela tiden, men med tanke på situationen var man inte så sugen på att gå ut.
 
Hur påverkades sjukhuset av våldet?
– Sjukhuset respekterades inte alltid. Det hände vid ett par tillfällen att folk kom in med vapen. En gång ville de hämta en patient som vi hade opererat samma dag. De var ett tjugotal män som hotade vakterna och kom in mitt på dagen.

– Patientens familj stod utanför och ville givetvis att han skulle stanna. Men man får försöka lösa det smidigt, vi kan ju inte ta ställning. Det slutade med att han skrevs ut till ett annat sjukhus.
 
Hur påverkades du av allt det här våldet?
– När man är där är man så taggad på nåt vis, så fokuserad på sitt uppdrag, på patienterna. Men när man kommer hem får man mer distans. Det sjunker in på djupet och man funderar i andra banor. Jag har varit på många farliga ställen, men det var väldigt intensivt här, det var det.
 
Varför åker du, gång på gång, på fältuppdrag?
– Jag har ju valt det här, det har blivit min livsstil. Jag känner mig priviligierad som får göra den här typen av jobb. Jag brinner verkligen för det, att kunna hjälpa direkt, på plats. Jag har funnit en bra balans i mitt liv mellan internationella uppdrag och jobb hemma.

Även glädjefyllt

Jobbet är också är fyllt av glädje, vilket hon påpekar att man inte får glömma.

– Man får väldigt mycket tillbaka. Kanske särskilt i Jemen. Människorna jag mötte var ödmjuka och vänliga trots alla konflikter.

Hon berättar om Nashwan, en patient som kom in med en komplicerad skottskada i benet och som opererades flera gånger. En dag kom han in till sjukhuset med en slags blomsterkrans till henne.

– Vi opererade honom flera gånger, han var så tacksam. Man lärde ju känna patienterna. Just att uppleva den här tacksamheten som de utstrålar, tilliten man fick. Det var starkt, väldigt starkt.
 
Läkare Utan Gränser har arbetat i Jemen sedan 2007 och har över 450 internationella och nationella medarbetare i landet.

Sjuksköterska sitter i en säng med ett litet barn

Nu kan vi göra dubbelt så mycket tillsammans

I jul är varje hundralapp du ger värd två hundralappar. Akelius Foundation har nämligen valt att bli en av oss i Läkare Utan Gränser och dubbla alla engångsgåvor fram till 5 januari. Det betyder att vi tillsammans kan göra dubbelt så mycket.
Ge en gåva