Sandra Miller är sjuksköterska och har nyligen arbetat i flyktingförvar i Libyen. Upp till 3000 människor sitter fast i förvar i Tripoli medan strider pågår runt dem. Sandra berättar om arbetet med att ge sjukvård och psykosocialt stöd i förvaren.
”Under den dystra himlen i Janzour-kvarteret i Tripoli kliver en kvinna ut på sin terrass på femte våningen och hänger försiktigt upp den fuktiga samlingen av färgglada kläder som fångar morgonbrisen. Tvärs över gatan skymmer murar med taggtråd hennes utsikt. Murarna hindrar även frisk luft från att komma in till de trasiga tröjorna och upp-och-nedvända skorna som hänger från de smutsiga väggarna på Anjilas förvar där mer än hundra flyktingar och migranter sitter inlåsta.
Teamet från Läkare Utan Gränser som jag tillhört det senaste halvåret anländer till det kraftigt övervakade förvaret med mediciner, matrationer och en låda fylld med anteckningsböcker. Dagens mål: att försöka behandla flyktingarnas och migranternas fysiska krämpor samt deras psykiska hälsobehov. Dessa människor lider av en mängd olika åkommor som alla förvärras av de dåliga och inhumana förhållanden som förvaret påtvingar. Men några av de tydligaste åkommorna är ökande rädsla, ångest, sömnlöshet och depression.
Under den senaste månaden har de långsiktiga hälsoproblemen för människor i förvar förvärrats i och med att våldsamma strider utbrutit i Libyens huvudstad, för tredje gången på sju månader. Striderna har äventyrat säkerheten för civila kring hela Tripoli och utsätter över tre tusen flyktingar och migranter som sitter i förvar för risk att bli dödade eller allvarligt skadade genom urskillningslösa skjutningar, bombningar och luftangrepp i närheten av förvaren.
När vi går in i Anjila och börjar förbereda arbetet tas en stor grupp på runt 80 personer ut ur en överfull cell och beordras av vakterna att sitta ner på marken i rader om tio personer. Många ser knappt levande ut. Med tomma blickar och känslolösa ansikten dras blicken motvilligt till en ung kvinna framför dom med en vit väst och en röd logotyp. Balkees Mgadami, en 24 årig libysk översättare som uttalar sig med en lugn men befallande röst som kontrasterar hennes sköra utseende.
– God morgon allihop. Vi är Läkare Utan Gränser.
Min kollega förklarar på en taktfull blandning av arabiska, franska och engelska att läkare, sjuksköterskor och personal som arbetar med psykisk ohälsa kommer att komma till förvaret varje vecka för att erbjuda vård. I slutet av sitt tal lägger hon till en viktig, men lätt översedd poäng:
– I dag kommer vi att dela ut anteckningsblock och pennor. Om du har idéer eller teckningar du vill göra så kan det hjälpa.
Det är en enkel gest, men en gest som gör enorm skillnad för människor som har gått igenom så mycket och nu har så lite frihet. Många har upplevt djupt traumatiska episoder av tortyr då de har hållits tillfångatagna av människosmugglare. Andra har sett sina närmaste drunkna framför deras ögon under flykten över medelhavet för att sedan bli uppfångade och skickade tillbaka till Libyen.
– Folk tenderar att tänka väldigt mycket för att de hålls på en plats där de nästan sysslolösa, säger Hisham Sofrani, socialarbetare för Läkare Utan Gränser. När det kommer till psykisk ohälsa och du är fast i en situation som är väldigt svår där du inte kan se några andra val framför dig - då kommer du tvingas att se tillbaka på dina tidigare erfarenheter, speciellt de negativa.
Som terapeutiska medel så kan skrivande, ritande och att spela luffarschack ge den mentala stimulering som krävs för att hjälpa människor att utrycka sig och hantera de farliga situationerna de möter varje dag. Det kan också användas för att bygga en samhällsstruktur bland människorna i förvaret som alla har olika nationaliteter, etniciteter och erfarenheter. I förvar så visar det sig att pennan är mäktigare än svärdet och pillret tillsammans.
– Vi säger inte att det kommer att lösa sig men vi minimerar effekterna av att vara fast i förvar. [Vi försöker] att stärka dessa människor genom att visa dem de mekanismer de kan använda för att överleva, säger Sofrani. Det viktigaste är att överleva.
Samtidigt som läkare undersöker patienterna för sjukdomar som luftvägsinfektioner, akut vattning diarré, skabb och tuberkulos så samlas en liten grupp på mattor i en annan del av centret där en rådgivare pratar om stress. Tillsammans diskuterar de vad som orsakar stress samt relationen till andra problem som sömnlöshet och hur de och deras vänner kan uthärda situationen. Gruppen står upp och tar djupa andetag in och ut samtidigt som de genomför enkla motionsövningar. Gruppen är uppmärksam och vissa yppar även ett leende. De börjar se levande ut.
När dagens arbete på förvaret i Anjila tagit slut så ser jag obekvämt på när dessa personer beordras tillbaka in i sina celler. I slutändan så behöver folk inte bara en läkare, de behöver uppmärksamhet. De behöver veta att någon, någonstans bryr sig om dem och behandlar dem med den värdighet de förtjänar.”
Av Sandra Miller, ansvarig för sjuksköterskeaktiviteter i Tripoli.
I Libyen uppskattas 6 000 flyktingar och migranter hållas i förvar som bedrivs av det libyska inrikesdepartementet. Många tvingades fly sina hem i avlägsna länder i sökandet efter en tryggare framtid bara för att inse att utpressning, tortyr, sexuellt våld och tvångsarbete var de nya farorna som väntade dem i Libyen och under resan. Utan att ha begått något brott så hålls nu dessa sårbara människor på obestämd framtid i förhållanden som generellt faller långt under den internationella standarden vilket försämrar deras fysiska och psykiska hälsa.
Sedan striderna utbröt den 4 april 2019 så har Läkare Utan Gränser uppmanat det internationella samfundet att evakuera flyktingar och migranter som sitter fast nära konfliktområden till den enda platsen de kommer vara säkra på: utanför Libyen. Än så länge har endast 455 människor tagits ur landet samtidigt som - i brott mot den internationella folkrätten - mellan 300 och 400 har blivit tillfångatagna på havet och tvingats tillbaka till Libyen och placerats i samma farliga situation i förvar som innan.
