"Detta är människor som flyr från krig och elände"
Astrid Börjesson arbetar till vardags som barnmorska på Huddinge sjukhus i Stockholm. I våras klev hon, återigen, ombord på fartyget Dignity I som skulle ta henne ut på Medelhavet.
Båten är en del av vår sök och räddningsinsats där vi bistår människor som tvingats lämna sina hemländer i hopp om säkerhet. Sedan en tid tillbaka är Astrid hemma i Sverige. Men tankarna finns kvar hos dem ute på havet.
I veckan var Dignity I, och flera andra båtar, med om en massiv räddningsinsats med tusentals människor.
– Ja, det är ofattbart mycket människor. För att sätta det i perspektiv – det är fler människor än som är anställda på Huddinge sjukhus. Jag har haft lite kontakt med mina kollegor ombord. De berättade att det bara kom fler och fler båtar och människor. Då finns det en risk att det uppstår panik när alla människor försöker sätta sig i säkerhet. Mina kollegor fick jobbade hela natten.
Hur kändes det för dig – att inte vara där?
– Jag skulle såklart vilja vara där. Det är svårt att sitta hemma och höra om det som händer. När man är mitt i det så känns det att man gör något. Det är frustrerande att sitta hemma.
Du har varit ute tidigare – kändes det annorlunda denna gång?
– Ja, jag var ju på båtuppdrag förra året också, på samma båt, så nu visste jag vad jag hade att förvänta mig och kände mig trygg i och med detta. Jag hade ett bra team som var mycket lätta att samarbeta med och ivriga att lära sig av mig.
Vad är ditt starkaste minne?
– Jag får ofta den frågan och tycker det är så svårt att svara på den, det är så många situationer som kommer att stanna kvar i mitt hjärta. Om jag måste välja tror jag nog att jag vill berätta om hur fint det är när man tar sig tid att sitta ner och prata med människorna som vi har räddat.
– Men jag minns speciellt en kväll när jag började prata med några unga tjejer från Nigeria. De hade sett så rädda ut när de kom ombord på vår båt - de visste ju inte vilka vi var eller att vi var snälla. Men jag började fråga de om deras land och vanor. De började sjunga sånger från Nigeria och jag sjöng svenska sånger. Fler och fler kom och anslöt sig. Jag lärde mig en av deras sånger vilket de uppskattade så mycket. Så, mitt i allt skit som sker och allt de varit med om på resan genom Afrika och över havet hade vi en stund av frid och skratt och kramar. Vi vet att många av dessa unga tjejer har blivet våldtagna och misshandlade på sin rutt och också att det inte kommer att bli lätt för dem i Europa men det var skönt för oss alla att glömma det en liten stund.
Berätta vad som händer ombord efter en räddningsinsats?
– Vi gör en hälsocheck av alla. Jag kontrollerar dessutom alla gravida och har extra koll på de unga tjejerna. Vi frågar alla flickor och kvinnor som kommer till mottagningen om de varit utsatta för sexuellt våld - detta är nytt för i år. Läkarteamet brukar ha fullt upp med olika sorters kontroller, från enkel huvudvärk till skottskador eller andra sjukdomar.
Folk kommer fortsätta fly och ta andra vägar om den från Libyen stängs. Astrid Börjesson
Berätta om de du mötte?
– De kommer oftast från Afrika, från många olika länder. En del har rest i flera år, andra har precis startat sin resa. I stort sätt alla vi möter berättar fruktansvärda historier om slavarbete, misshandel, brist på mat och hygien. Många är lyckliga att vara på väg mot vad de tror är deras räddning och framtid. Andra är rädda och frågar oss vad som kommer att ske med dem i Europa.
Skiljer det sig något från de du mötte förra gången?
– Ja, i år har vi sett många fler kvinnor, många som reser ensamma. I en gummibåt var det i stort sett bara kvinnor, det såg vi aldrig förra året. Det är också fler som kommer från Mellanöstern, Syrien, Irak och Afghanistan.
Hur kändes det när ni lämnade av människor i Italien?
– Mycket svårt. Det är svårt att veta att de allra flesta av våra gäster kommer att skickas tillbaka till sina länder och det är svårt att veta detta men inte kunna göra något åt det. Innan vi kom i hamn försökte vi ge information till dem, det vi kan ge, om att det inte är enkelt i Europa heller och att de ska försöka hjälpa varandra och hålla ihop.
Ser du ett slut på detta?
– Nej. Folk kommer fortsätta fly och ta andra vägar om den från Libyen stängs. Detta är människor som flyr från krig och elände.
– De tar de här livsfarliga vägarna för att det inte finns något alternativ. Och det finns ingen väg tillbaka från Libyen, när du väl är där finns ingen återvändo. Det är ett land i kaos. De vi möter vittnar om våld, brist på mat, slavarbete och våldtäkter.
