EU stänger sina gränser. Men människor fortsätter att fly, undan konflikter och fattigdom. En liten rännil tar sig till Europa där de ofta lever utan papper och utan tillgång till sjukvård. Aurelie Ponthieu är utbildad jurist arbetar som humanitär rådgivare.
Enligt Aurelie Ponthieu, humanitär rådgivare vid Läkare Utan Gränser i Bryssel, har Läkare Utan Gränser en självklar roll för att bistå flyktingar och migranter i Europa.
Vad går ditt jobb ut på?
– Jag och mina kollegor träffar medlemmar i EU-kommissionen, EU-parlamentet och andra med inflytande över EU:s politik när det gäller flyktingar och migranter. Genom vår verksamhet i Europa visar vi på konsekvenserna av den förda politiken, att människor tvingas i händerna på smugglare,att de riskerar att dö på vägen och att de som överlever ofta blir inlåsta i läger under vidriga förhållanden.
Varför jobbar Läkare Utan Gränser med migranter?
– För det första är de flesta som kommer till EU i dag flyktingar,inte migranter. De kommer från länder som Syrien, Somalia, Eritrea och Afghanistan och om de hade haft möjlighet att söka asyl hade de med stor sannolikhet också fått det beviljat. Men eftersom det i praktiken är omöjligt i deras hemländer vänder de sig till människosmugglare. Ju fattigare de är, desto farligare rutter tvingas de ta. De flesta som ger sig iväg på en resa av det här slaget är relativt friska, annars går det inte. Men färden till Europa, som kan ta upp till ett år, tär på hälsan. Många kvinnor blir våldtagna på vägen. De som överlever och tar sig in i EU hamnar ofta i interneringsläger. Det är där som de riktigt allvarliga hälsoproblemen brukar uppstå.
Vilka slags problem?
– Framför allt psykologiska. De låsta lägren som finns på många håll är egentligen tänkta som en sista utväg men inom EU i dagfinns en trend att låsa in fler, på längre tid och även personer som är sjuka. I vissa länder, som Storbritannien och Grekland, finns inte heller någon tidsgräns utan man kan bli inlåst på obestämd tid. De har inget att göra, de vet inget om sin framtid och får ofta inte ha kontakt med anhöriga.Kanske får de gå ut en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen.Och på många ställen har de inte heller tillgång till hälso och sjukvård.
Vad bistår Läkare Utan Gränser med?
– De senaste åren har vi haft en rad olika slags projekt i södra Europa. Vi bistår med medicinska undersökningar på landningsplatser i Italien och Grekland. Dessutom ger vi sjukvård i vissa mottagnings-och interneringscenter.Men behoven av vård kan vara stora även bland dem som inte är inlåsta. Om du lever utan papper,vilket väldigt många gör, är det inte så troligt att du vänder dig till den vanliga hälso- och sjukvården eftersom risken finns att du då blir avslöjad. Läkare Utan Gränser har därför kliniker på flera håll i europeiska länder för så kallat papperslösa. Fram till 2005 även i Sverige (numera drivs den av Röda korset, reds. anm.).En del av ditt jobb handlar om att analysera flyktingströmmar.
Vilka trender ser du i dag?
– De flesta som ger sig iväg blir internflyktingar i sitt eget land eller tar sig över gränsen till ett grannland. Men allt fler försöker ta sig till länder allt längre bort,till exempel Europa. I länder som Afghanistan, Syrien och Somalia får människor väldigt lite hjälp.De tvingas lämna sina hem för att finna säkerhet och ett bättre liv.Att ta sig över en gräns är enkelt om man är desperat. Alla har en mobiltelefon i dag och många har Facebook- och Twitterkonton. Så de tipsar varandra, diskuterar priser och färdrutter. Det blir också lättare att förhandla med människosmugglare på det sättet.
Det borde ju leda till att även kunskapen om riskerna ökar? Att de vet hur farligt det är att försöka korsa Medelhavet?
– Jo, men de fattar inte alltid välgrundade beslut. De flesta är desperata och det räcker med att de känner till en enda person som har lyckats ta sig till Europa för att de själva också ska ta risken.
Vilken väg tar de flesta?
– Det är olika. När en gräns stängs, öppnas en annan. De allra flesta som kommer illegalt till EU kommer via internationella flygplatser,och stannar kvar när deras visum gått ut. Annars är rutten Libyen–Italien den mest använda och därefter kommer Turkiet-Grekland. Ju fattigare de är, desto farligare väg tvingas de välja. Många från Afrika söder om Sahara har till exempel bara råd att köpa biljett till de allra farligaste och mest överlastade båtarna.
Vad kostar det att ta sig till EU med hjälp av människosmugglare?
– Det beror på vilken väg och varifrån man kommer. Libyen-Italien kostar drygt 17 000 kronor.Om man kommer från ett land långt borta kan det kosta mer än 100 000. Många tror att de som lyckas ta sig hit har gott om pengar eftersom de har betalat människosmugglare. Men de allra flesta tvingas låna från familjen, ibland från hela byn. Så därför vill de inte återvända hem, de måste tjäna pengar för att kunna betala tillbaka.
Varför söker de inte asyl när de kommer till Grekland eller Italien?
– Enligt Dublin-förordningen måste man söka asyl i det första EU-land som man kommer till. Men eftersom så gott som ingen beviljas asyl i Grekland så vill de vidare så snabbt som möjligt. Helst till Tyskland, Sverige eller något annat land med en mer rättssäker asylprocess.
Vad gör EU för att förbättra mottagningsförhållandena?
– Inom EU i dag vill man inte ha alltför bra mottagningsförhållanden, eftersom de anses vara så kallade pull factors. Den ökade användningen av interneringscenter är till för att avskräcka folk. Men dessa strategier har visat sig inte fungera. Istället för att erbjuda humana mottagningsvillkor satsar regeringar på att förstärka gränskontrollerna utanför EU. Länder som Ukraina, Marocko,Libyen och nu även Turkiet får ekonomiskt stöd för att de ska kunna sätta stopp för flyktingströmmen redan där. Men så länge det finns fattigdom och förtryck kommer det att finnas människor som försöker ta sig hit. Då måste vi ta hand om dem på ett anständigt sätt.
Aurelie Ponthieu
Bakgrund: Jag är utbildad jurist och inom humanitära frågor. Jag har också jobbat i fält i fem år Ursprungligen kommer jag från Frankrike men bor numera i Bryssel.
Därför Läkare Utan Gränser: Jag ville jobba i fält, kunna påverka på ett konkret sätt och ta ställning. Jag trodde att jag bara skulle stanna ett kort tag och sen återvända till juridiken. Men jag förälskade mig i organisationen. Så – här är jag fortfarande!
