Förra veckan attackerades två av våra ebolacenter i Kongo-Kinshasa. Detta är bara ett av flera problem som allvarligt försvårar insatsen i provinsen Nordkivu.
– Vi kan inte fortsätta arbeta på samma sätt och förvänta oss att vi ska lyckas stoppa det här utbrottet, säger Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare, som själv arbetat med ebola i Butembo.
Siffrorna visar tydligt att man inte har lyckats hejda utbrottet som började för sju månader sedan. Runt 43 procent av alla patienter som registrerats i utbrottets epicenter – runt städerna Katwa och Butembo – kan inte kopplas till andra kända ebolafall. Det betyder att smittspårningen är bristfällig och att det finns många patienter som ännu inte registrerats.
Sedan början på året är 40 procent av alla nya ebolafall som registreras patienter som har dött hemma. De har alltså inte sökt vård och därmed inte kunnat få behandling. Eftersom de inte har isolerats finns dessutom en risk att de har smittat människor i sin omgivning.
– Att människor dör utan att de söker vård visar att de inte litar på ebolainsatsen. Än så länge är utbrottet inte under kontroll säger Joanne Liu, Läkare Utan Gränsers internationella ordförande.
Spänningar i samhället
Vi blev tvungna att avbryta insatserna i Katwa och Butembo efter att två våldsamma attacker inträffade förra veckan. Okända gärningsmän tände eld på organisationens ebolacenter och patienterna flydde eller evakuerades. Vi vet varken vem som utförde attackerna eller varför. Det är dock tydligt att situationen i Nordkivu är väldigt spänd och enbart i februari utfördes dussintals attacker mot den samlade ebolainsatsen i regionen.
Orsakerna till attackerna och den spända situationen varierar. Mycket pengar har satsats på ebolabekämpning i denna konfliktdrabbade och väldigt fattiga del av landet där det även finns andra omfattande sjukvårdsbehov. Ebolaepidemin var även den officiella anledningen till att presidentvalet sköts upp, vilket har bidragit till att människor ser ebolainsatsen som ett politiskt maktinstrument.
Tvångsinsatser är kontraproduktiva
Polis och militär har tvingat människor att gå med på en rad åtgärder för att stoppa epidemin, vilket har varit väldigt kontraproduktivt. Bland annat har folk tvingats söka vård, hjälpa till med kontaktspårning eller se till att begravningar av avlidna ebolapatienter utförs på ett smittsäkert sätt. Dessa tvångsåtgärder har skapat ännu större misstro hos lokalbefolkningen och lett till att fler patienter gömmer sig i hemmet istället för att be om hjälp.
– Ebola är en grym sjukdom som skapar rädsla och leder till isolering, säger Joanne Liu. Patienter måste behandlas som patienter och inte som biologiska hot.
Det är avgörande att ebolainsatsen får en helt ny riktning och sker utan tvång. Det måste finnas en dialog med patienterna och deras familjer som bör få välja själva hur de vill hantera sjukdomen. Fler personer måste vaccineras och därför behövs fler vaccindoser. Dessutom måste andra akuta vårdbehov hos befolkningen tillgodoses.
– Vi kan inte ignorera andra hälsobehov i Nordkivu. Stora resurser satsas, med rätta, på att stoppa ebolutbrottet. Samtidigt dör barn dagligen i luftvägsinfektioner och mässling, säger Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare.
Sju månader efter att ebolautbrottet började i provinserna Nordkivu och Ituri har 841 personer bekräftats ha smittats av ebola. Av dessa har 569 dött. Förutom ebolacentet i Butembo och Katwa har Läkare Utan Gränser pågående ebolainsatser i städerna Kayna och Lubéru i Nordkivu. Vi har också två isoleringscenter i städerna Bwanasura och Bunia i Ituri-provinsen. I staden Goma har vi gett stöd till beredskapen genom att bidra till ebolaövervakningen och se till att det finns tillräcklig kapacitet att isolera misstänkta ebolafall.
